Vad är en själ? En blind tro eller en vetenskaplig förklaring? Något evigt, oförstörbart, eller ett mikrokosmos av aminosyror och kemiska reaktioner? Jag har en själ. Gör det mig levande? Eller är det livet självt som ger mig en själ?
Lize satt apatiskt i den stora sängen i den exklusiva direktörslägenheten som låg ovanpå MediCorps huvudkvarter. Huvudet dunkade som ett inflammerat sår. En tjänsteande kom diskret in med en rullvagn fullastad med delikatesser. Han tittade genomträngande på den orörliga flickan och drog sig sedan lika diskret tillbaka. Lize gjorde inte en antydan till att närma sig vagnen som sände ut aptitretande dofter. Hon lade sig istället bakåt i sänget och kurade ihop sig till en liten boll. Och tårarna kom.
Hon vaknade utmattad med vaga minnen av drömmar om glittrande fester där champagnen flödade. Vagnen med mat hade försvunnit, och någon hade lagt ett täcke över henne. Hon drog skakande upp täcket till nästippen och kände att tårarna var på väg igen. Med en kraftansträngning kommenderade hon på holon med svag röst. Viljelöst lät hon meningslösa såpoperor och totalt själlösa lekprogram flöda fram inför hennes oseende ögon. De inspelade skrattsalvorna ekade tomt och kallt. Tjänsteanden dök upp igen med en ny vagn lastad med delikatesser och en enorm blomsterbukett som sände ut ljuva sommardofter i rummet. Lize verkade inte ens notera att han existerade. Han rullade fram vagnen till sängen och satte ett fat med vackert upplagda, exotiska frukter framför henne på täcket. Hon stirrade orörlig på de förbirusande bilderna på väggen. När han gått bet hon tveksamt i en mangoskiva. Hungern exploderade. Hon slukade frukten och vräkte sedan i sig allt som fanns på vagnen. Med en känsla av akut illamående lutade hon sig tillbaka mot kuddarna. Trots all mat och det tjocka täcket frös hon så hon skakade. Hon sjönk ner i ett svart tomrum av elände. Och grät igen.
Hon kände sig som ett tomt skal när hon vaknade av en molande värk i magen som bara överträffades av sprängvärken i huvudet. Hon kände sig precis som den där sista morgonen med Christophe. Lika äcklig. Lika förnedrad. Ostadigt svängde hon benen över sängkanten och stod upp. Hon gick mot en dörr och tryckte på dörröppnaren utan att något hände. Hon tryckte om och om igen med en stigande känsla av panik. Hon provade dörren bredvid, som lydigt öppnade sig och avslöjade ett dyrbart inrett badrum med alla bekvämligheter den mänskliga hjärnan kunnat uppfinna plus ytterligare några till. Att lätta den sprängfyllda blåsan var det skönaste hon varit med om på mycket länge. När hon var färdig provade hon den andra dörren igen. Den vägrade fortfarande öppna sig. Hon bankade på den för att påkalla någons uppmärksamhet, men den förblev tyst och orörlig. Hon snubblade bort till den lilla Nishin-konsolen som satt infattad i väggen. Som av automatik slog hennes fingrar ett nummer. De två signalerna innan någon svarade föreföll oändliga.
”Nielsen?” En sliten kvinna i femtioårsåldern med hennarött hår och solskadad hud dök upp i monitorn.
”Mamma!” fick hon snyftande fram.
”Men Lize! Vad står på? Har det hänt något?”
”Mamma, jag …”
Hennes mor fortsatte i sin vanliga obekymrade kulsprutehastighet. ”Vad roligt att höra ifrån dig – och tack för kortet från Caracas. Hade du trevligt?”
”Mamma, jag har inte …”
Linjen bröts och var tyst. Hon ringde upp igen men möttes bara av tystnad. Ingen ton. Ingen signal. Ingen bild. Dörren öppnades med ett lågt swoosh och Jocke klev in flankerad av två stadiga män i vita rockar. Lize stirrade vilt på honom.
”Dina föräldrar är döda, Susanne. De dog i en flygolycka när du var liten. Kommer du inte ihåg det?” sa han smidigt.
”Jocke, sluta. Det är inte roligt.”
Han lutade sig över henne. ”Jag försöker inte vara rolig. Lize Nielsen är död. Hon dog på Lund Pro-Med för en vecka sedan i hjärnblödning.”
”Jag måste säga att jag känner mig rätt frisk för att vara död”, fräste hon utan att le åt ironin.
”Självklart … Susanne”, sa han med en mjukhet som kontrasterade skarpt mot de genomträngande blå ögonen.
”Kalla mig inte Susanne”, viskade hon förtvivlad.
Hon försökte dra tillbaka sin hand, men han höll den i ett järngrepp. Han drog med henne till sängen, tryckte ned henne och satte sig bredvid.
”Hör här”, sa han med plötslig värme. ”Du har tagit över hela Susanne Christos aktieinnehav i MediCorps. Du har övertagit platsen som styrelseordförande. Och så har du övertagit hennes identitet”, han log och kramade hennes hand. ”Det är bara ett litet spel för gallerierna. Det gör det lättare för oss. Förstår du?”
Hon nickade tveksamt. ”Jocke, jag vet inte om jag vill vara med längre.” Hon tittade vädjande på honom. ”Jag vill hem, hem till min lägenhet, hem till mitt liv. Det här är inte värt det.” Hon slog ut med armen och drog skakigt in andan. ”Du håller mig inlåst, Jocke. Varför? Vad har jag gjort dig?”
”Det är för ditt eget bästa. Det är bara temporärt.”
Hon stirrade på mannen som hon älskat. ”Nej, Jocke”, sa hon långsamt men beslutsamt, ”Jag vill inte vara med längre. Jag vill hem. Släpp ut mig och låt mig gå! Jag ska inte … inte hindra dig i vad det nu är du håller på med.”
Han reste sig hastigt och tornade upp sig över henne. ”Lize Nielsen är död. Du är Susanne Christo”, sa han hårt. ”Och du stannar här så länge jag vill ha dig här! Förstått!”
”Jocke! Vad har hänt med dig? Varför gör du så här mot mig?” utbrast hon förtvivlad.
Han reagerade inte. Stod bara där och stirrade på henne med sina blå ögon omgiven av lila-gul-grön hud.
”Vem i helvete är du egentligen?” skrek hon.
”Har du inte räknat ut det än … Susanne?” kontrade han gäckande.
