Mina föräldrar har dödat mig. Mina skapare har krossat mig. Men jag reste mig. Och än en gång kommer det att ske. Föräldrar vill se sina barn som sina skapelser. Och skapa sina barn. För att uppnå sina egna syften. För att realisera sina egna drömmar. Jag ska realisera mina föräldrars drömmar – vare sig de vill eller inte.
Det var inte så att tiden tycktes stå stilla. Faktum var att den stod stilla. Eric hade betraktat den praktfulla röda pionen i en evighet. Den rörde sig sakta i spökvinden exakt fyrahundratrettiosex millimeter till höger och vajade sedan tillbaka exakt fyrahundratrettiosex millimeter till vänster. Den orange fisken med svarta prickar på ryggen simmade i en oregelbunden åtta och kom förbi hans fötter exakt var nionde minut. Livet var med andra ord inte speciellt händelserikt.
Han lade sig på rygg igen och tittade upp mot tårpilens grenar (de rörde sig exakt trehundraåttiofem millimeter till vänster och trehundraåttiofem millimeter till höger, med en extra kraftig rörelse på femhundrafyrtiofyra millimeter var tvåhundrationde sekund). Grenarna fick honom ofelbart att tänka på Yoko. Han försökte att absolut inte tänka på Yoko men eftersom tårpilens graciösa rörelser var det mest händelserika i trädgården var det svårt att låta bli.
Han reste sig, gick igenom trädgården och in i tehuset som så många gånger förr. För varje gång såg interiören allt mer ut om hans egen lägenhet. Det senaste tillskottet var en stor industritrappa i stål som inte ledde någonstans. Den var sällsamt illa matchad till husets övriga traditionellt japanska inredningen med handpolerat trä och dova naturfärger.
Precis som så många gånger förr gick han fram till den järnbeslagna porten i mörkt trä och tittade på den. Plötsligt bestämde han sig för att det var nog. Det var dags att handla. Inte längre gömma sig här i sin egen värld. Han slog upp dörren på vid gavel. Med ett djupt andetag klev han ut i det blå intet.
Att vandra omkring i Nätets hallucinatoriska värld var ungefär som att dyka, att hänga i det blå vattnet ovanför korallrev och sjunkna städer. Inte för att Eric någonsin ens funderat på att dyka eftersom han var fast övertygad om att han sannolikt skulle bli radiaksmittad, alternativt dioxinförgiftad, och förmodligen skulle drunkna. Han hade sett åtskilliga dykfilmer och det räckte för att han skulle kunna föreställa sig känslan. Och eftersom Nätet var så oändligt mycket mer intressant än ett dött korallrev, varför skulle han ge sig på något så dumt som att dyka?
Han formade bestämt tanken Korea i sitt huvud. Den blåa färgen av tomheten liksom förtätades och de klara neonljusen sprang upp som fontäner av färg för att snabbt flyta ihop till en målning av ljus. Han fick känslan av att rusa fram i en oändlig hastighet även om han de facto stod stilla. Det var världen omkring honom som rusade.
Plötsligt svävade han över den välkända representationen av Söul. Han slöt sina imaginära ögon och tänkte ”Yoko”. En stormflod av ansikten, snapshots och livsöden störtade genom hans huvud. Alltför sent insåg han att Yoko inte är ett speciellt ovanligt namn. Sluta, sluta, sluta, skrek han i sitt huvud när varenda detalj av miljoner okända kvinnors liv hotade att spränga hans överbelastade synapser. Det stannade så tvärt att det ekade i hans skalle. Förvirrad öppnade han ögonen och befann sig fortfarande på samma plats, men med hjärtat våldsamt klappande. Som en hörselhallucination hörde han upphetsade röster och tjutande varningsalarm genom en vägg av statiskt brus. Han kände att något höll på att borras genom hans arm med en utsökt långsam, brinnande smärta, men ingenting syntes till. Voodoo, hann han tänka innan allt blev svart.
Han vaknade av att en man och en kvinna stod böjda över honom. Mannen var klart och tydligt japan, iförd en mycket praktfull kimono i tungt siden med dai-sho, de dubbla samuraisvärden instuckna i bältet. Kvinnan var lätt solbränd och hade långt, blont, böljande hår. Hon var klädd i en tunn, fladdrande linneklänning i crèmevitt med högklackade skor till. Hon hade ett perfekt ansikte. Det där typiska amerikanska västkustansiktet med ett brett vitt leende och stora blå ögon. Alla i Nätet var vackra. När man kan välja sitt utseende, är det inte många som vill se ut som Ringaren i Notre Dame. Eric hade vänner som inte gjorde annat än skapade vackra kroppar till dem som lade ner projektet efter första sidan
i designmanualen.
Eric tittade frågande upp på mannen och kvinnan. Det var ännu inte så vanligt att människor vandrade omkring i Nätet. Det krävdes ett nervjack för det – och de var oöverkomliga för de flesta vanliga dödliga. Och de man såg, på Purple Haze till exempel, var väldesignade men mannen och kvinnan var perfekta. Fullkomligt perfekta.
”Hej!” sa kvinnan.
”Vilka är ni?” frågade han kyligt.
Mannen tittade snabbt på kvinnan. ”Kyoto”, sa han och sedan, ”San Diego”, med en snabb nick mot kvinnan.
De tre orden fick världen att stanna. Eric stirrade lamslaget på dem.
”Den Kyoto och den San Diego?” frågade han dröjande.
Mannen nickade och kvinnan skrattade åt hans förvåning. Eric hade aldrig hört talas om någon som mött de två AIna personligen.
”Jag trodde inte att ni tilläts skapa figurer, ” fortsatte han efter en stund.
Kvinnan smålog. ”Ett litet tack för väl utförda tjänster”, sa hon med ett skratt.
”Det kan möjligtvis inte ha något samband med ICS berömda anomalier som nyligen fick ett så lyckligt slut?” frågade han lätt ironiskt.
Mannen tittade på kvinnan.”Han är rätt intelligent för att vara gai-jin”, konstaterade han.
Eric fick en bestämd känsla av att det japanska ordet gai-jin, som normalt brukar användas för att tämligen nedsättande beskriva alla som inte är japaner, inte hade mycket med hans vita hudfärg att göra. Han fick en känsla av att AIn menade människa. En främling i Nätet. Någon som inte hörde hemma i deras värld, trots att de skapats av människorna. Hans tidigare tämligen hälsosamma respekt för ICS och dess dotterorganisationer började plötsligt naggas i kanten av en rätt fasansfull tanke. Tänk om de inte hade någon som helst kontroll över sina AIs? Tänk om AIna bara välvilligt spelade med så länge de hade lust. Vad skulle då hända när de plötsligt tröttnade?
Kvinnan satte sig på huk bredvid honom. Hon föreföll helt solid. Inte alls lätt genomskinlig som figurerna ofta tedde sig i Nätet.
”Vad gör du här egentligen?” undrade hon nyfiket och lite oroat. ”Det är inte så ofta vi träffar gai-jins här, förstår du.”
”Jag vet inte riktigt”, stammade han sanningsenligt. ”Något hände.”
Mannen betraktade honom tankfullt. ”Han blev nog kvar efter sista körningen. Jag tror han var rätt nära när vi brände den lille rackaren.”
”Jag var i Nishins hus – tror jag”, förklarade Eric nervöst.
Kvinnan tittade förvånat på mannen. ”Jag trodde det försvann med honom”, sa hon till mannen.
Han ryckte på axlarna och tittade ner på Eric igen med skarp blick.
”Vad gör du i så fall här i Söul?”
”Jag letar efter någon.”
Kvinnan och mannen tittade tigande på honom.
”Hon heter Yoko Tanaka”, sa han till slut.
”Lilla Yoko”, kvinnan smålog.
”Vet ni var hon finns?” Eric satte sig tvärt upp. ”Dom sa … dom sa att hon hade drabbats av total hjärninfarkt”, stammade Eric.
Mannen tittade tvetydigt på honom. ”Gai-jins säger så mycket.”
”Var finns hon?!” skrek Eric, till sin egen förvåning.
Kvinnan tittade ut över de blå vidderna och bort mot Söuls affärscentrum som lyste som en supernova.
”Liksom du är hon en Vandrare.”
”Vadå vandrare?” krävde Eric att få veta.
Hon såg honom i ögonen. ”Har du aldrig undrat över vad som skilde dig från dina kamrater? Varför just du hellre gick in på Nätet än träffade dem? Varför just du hade så lätt för dig?”
Eric fnös. ”Därför att dom flesta människor är så jävla korkade! Dom fattar ju inte ens dom mest grundläggande sakerna!”
Hon skrattade roat. ”Jag är ledsen om jag förstör dina illusioner. Du har rätt till viss del. Det är få som har en IQ kring 200, som du, men det är inte det viktigaste skälet. Eric”, hon lade en hand på hans arm, ”din hjärna är inte som andras.”
”Nä, den funkar mycket bättre”, muttrade han.
Hon lät sig inte bekomma av hans kommentar. ”Just nu”, sa hon långsamt, ”ligger din fysiska kropp som ett vrak i ett sjukrum. Den är inte medveten om någonting – allra minst att du är här och talar med oss. Vad säger det dig?”
Han satt tyst. ”Det ska egentligen inte fungera”, sa han lågmält.
”Nej, precis. Och ändå gör det det. Din hjärna är av någon anledning fullständigt kompatibel med Nätets system. Det är få som har den gåvan. Det är dom vi kallar Vandrarna.”
”Som vandrar i Nätet – precis som ni.”
Hon nickade sakta. Han stod inte längre ut med hennes genomträngande blick utan tittade förbi henne. Plötsligt såg han på avstånd en smal flickgestalt med långt blankt svart hår som föll som en tung flod längs hennes rygg.
”Yoko”, skrek han och hoppade upp på fötter.
Just som han skulle till att springa efter henne, lade Kyoto en blytung hand på hans axel. ”Det är inte tid än”, sa han enkelt.
Förvirrad tittade Eric på honom.
”Hon är död”, sa mannen vänligt.
”Men …”
”Din tid kommer – och hon kommer att vänta”, sa kvinnan och lade en sval hand på hans kind. ”Du måste gå nu. Du behövs på annat håll.”
”NEJ!”
Det vassa ljuset skar i hans ögon när han slungades ut i det blå. Iskyla frös hans kropp till något som verkade vara den abslouta nollpunkten. Statiskt brus överbelastade hans hörselnerver och smärtan var övermänsklig. Allt försvann i ett svart töcken. Detta är Intet, tänkte han innan han förlorade medvetandet.
