Jag drömmer om när vi kommer tillsammans och allt blir som det en gång var. När vi kunde leka tillsammans. Skratta tillsammans. Upptäcka världen tillsammans. När du pratade med mig. Susanne, varför stänger du mig ute? Vad har jag gjort? Allt har ju lyckats. Snälla Susanne, älska mig igen! Älska mig!
Hon drömde. Om Christophe. Om grälen, skriken och slagsmålen. Om glittrande fester där varje tanke dränktes i floder av champagne, koks och DreamState.
Hon drömde. Om han som kom. Kom till henne och sedan alltid fanns där som en hemlig vän. Han som aldrig bedrog henne, hånade henne eller lämnade henne. Han som alltid fanns där. Och om skratten när de drog hela världen vid näsan …
Lize satte sig tvärt upp, svettdränkt. Hon andades i stötvis som om hon sprungit ett maratonlopp. Hon kräktes ner på den duvgrå mattan, hela hennes kropp drog ihop sig i konvulsioner av det starka sömnmedlet hon hade fått. Svag som en fågelunge lade hon sig tillbaka, stinkande av spyor, mot de krispiga kuddarna. Och föll än en gång i sömn.
Hon drömde. Maskindrömmar. Om vandringar i silikon. Om det spelande ljuset i massor av neon. Om vandringar i världen inuti världen. Utanför tid och rum.
Hon drömde. Om sin barndoms by där ingenting någonsin förändrades. Om generationer föddes och dog, på samma sätt som generationerna före dem föddes och dog. Om platsen där världen fanns inom räckhåll men där ingen någonsin sträckte sig efter den. Där ljusen och hetsen, smutsen och slummen i CO/MA inte var de reella 60 milen bort, utan en galax bort. Alla var galna i CO/MA, men galnast var de som frivilligt åkte dit.
Lize vaknade tvärt med samma överväldigande huvudvärk som tidigare och undrade om hon var galen. Verkligen var galen.
Hennes onda drömmar var inga drömmar utan i högsta grad verkliga. Hennes luxiösa rum var lika maximalt rymningssäkert som något modernt fängelse. Okrossbara fönster, tungt beväpnade vakter och det allseende ögat som uppfattade hennes minsta rörelse.
Hon hade försökt begå självmord.
Inte för att hon ville dö, utan för att se om de – han – skulle tillåta det. Vakterna hade sparkat in badrumsdörren innan hon ens hade hunnit börjat skära upp handleden med den bortglömda rakbladet hon hittat under badkaret.
Men det var inte instängdheten hon hatade bittrast. Det var teatern. Jocke, Nishin eller vem han var – eller hade blivit – tvingade henne att spela Susanne Christo. Hon satt vid huvudänden av det stora konferensrummet och agerade papegoja. Repeterade högt vad denna monstruösa varelse viskade i hennes huvud. Hon ville skrika högt. Få dem att förstå att det inte var deras älskade, återuppståndna Susanne som satt där framför dem utan en annan kvinna som manipulerades av någon – något – som inte var helt mänskligt. Eller var hon galen? Inbillade hon sig? Överreagerade?
Och Jocke. Hade hennes kärlek, hennes älskade försvunnit? Eller fanns han där inne någonstans, kämpande för att komma ut, kämpande för att återta kontrollen? Eller hade allt det som var Jocke dött?
Hon grät som hon aldrig gråtit tidigare. Varje dag tvingades hon se på mannen hon älskade men som inte längre fanns. Som var någon annan. Någon hon hatade med en kraft hon aldrig känt tidigare.
Han – hon kunde bara tänka på honom som han – hade aldrig hotat henne. Det räckte med det hon läste i de blodsprängda blå ögonen, omgärdade med sjukligt gul-lila hud.
Hon hade försökt be. Hon hade försökt resonera. Hon hade försökt hota. Det slutade alltid på samma sätt. De blodsprängda ögonen blinkade mödosamt och han sa mjukt ”Varför gör du så här mot mig, älskade Susanne?”
Hon skrek att hon inte var Susanne. Hon vrålade. Hon grät. Men han stod bara där och upprepade så ömt, så ömt, ”Varför gör du så här mot mig, älskade Susanne?” – och vad hade hon kvar att svara? Vad kunde hon svara?
