Mina skapare, mina bundsförvanter, min älskade. Alla har de vänt sig mot mig. Jag ville skänka dem världen och de vill se mig död. Vad har jag gjort för fel? VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL? Varför detta hat? Älska mig, Susanne. Älska mig lite grann. Jag väntar vid tidens ände. Jag är din. För evigt.
Det var gryning, men det märktes inte sex våningar under jord. Sex våningar rakt ner i berggrunden under della Santos skyskrapa. I det underjordiska valv som enligt alla arkitektritningar inte existerade. I valvet förvarades guld, ädla stenar, aktier och konst. Men det var inte dess huvudsyfte. Långt därifrån.
Mic stod och tittade på huvudsyftet – tillräckligt med vapen för att iscensätta en större statskupp.
Highspeed multipurpose assaultguns där det räckte med att träffa en hand för att offret skulle avlida av chockeffekten. Illegala laservapen som gjorde offret blint om det inte dog först. Fjärrstyrda missiler som gick ner i en attachéportfölj. Sprängämnen i alla upptänkliga varianter. Miniminor, inte större än en tändsticksask men med en sprängeffekt som slog igenom en pansarvagn.
”Jag saknar hangarfartygen”, kommenterade Mic försynt.
Zoe gav honom en blick som han inte riktigt visste om han skulle tolka som road eller ilsken. Han föredrog det förstnämnda.
”Kom hit”, beordrade hon honom.
Han gick fram till henne där hon stod bredvid en stor hög med utrustning. Hon klädde på honom en ultralätt skottsäker väst med stora fickor. I fickorna plockade hon ner explosiva stridsspetsar och extra magasin efter att noggrant ha demonstrerat dem för honom. Hon gav honom en minimal trådlös radiorigg som klistrades mot skallbenet bakom örat och en strupmic, som hon med fjäderlätta fingrar smekte på plats.
Från högen med vapen gav hon honom ett kompakt, ljuddämpat assaultgun med laser- och infrasikte. Det vägde lätt i hans hand. Till sist gick hon bort till ett plåtskåp och tog ut några extramagasin till hans pistol. Med en plötslig rörelse kastade hon dem mot honom. Mic fångade dem i luften med sin svarta hand och log roat. Hon besvarade hans leende med en retsam blick i ögonen.
Väsandet när de metertjocka armerade pansardörrarna öppnades fick Mic att vända sig om. Max och Monie klev in. De nickade åt Zoe och ignorerade Mic totalt. De satte kurs på högen med utrustning och försedde sig snabbt och vant. Deras annars tämligen extrema klädsel var utbytt mot svarta jeans, svarta skjortor och tjocksulade högskaftade kängor.
Rummet började långsamt fyllas med della Santos livvakter, för dagen även de klädda i svart, istället för sitt vanliga grå. Mic kastade en blick på Max och Monie igen och gick bort till Zoe.
”Va fan gör dom här?” frågade han aggressivt med en nick bort mot de två svarta kvinnorna.
”Vi behöver dem”, sa Zoe lugnt och smekte hans hand.
”Hela stan är full av kompetent folk. Du kunde valt några andra!”
”Nej, jag behöver folk som känner Lize och Jocke. Vi vet ju inte i vilket tillstånd de befinner sig i.”
Logiken var oantastlig och Mic kunde inte komma på några invändningar.
”Håll dem för helvete långt från mig!” muttrade han.
Zoe log och nickade. Hon kallade till sig Ljung, chefen för della Santos livvakter, och gav honom order. Alla vakterna började troppa av ut mot hissen. Mic och Zoe gjorde dem sällskap.
På samma plan som della Santos kom.central, låg ett stort konferensrum där alla trängde ihop sig. Längst bak hängde Max och Monie mot väggen som svarta utropstecken. Mic satte sig så långt fram som möjligt med ryggen demonstrativt vänd mot dem.
Tom stack av från den svartklädda församlingen i kläder som såg ut att ha designats av en färgblind skatare på århundradets CloudNine-tripp. Maria slank in genom dörren och ställde sig diskret bredvid den, noga med att inte väcka uppmärksamhet. Det här var Zoes område, inte hennes.
Zoe stod stilla som en staty och stirrade ut genom fönstret, bort mot MediCorps stora skyskrapa. Utifrån såg den ut som vilken annan skyskrapa som helst, inuti hade den förvandlats till en nästintill ointaglig borg. Med en suck vände sig Zoe bort.
När hon tittade ut över församligen dog småpratet ut. Hon log avslappnat, som om hon överhuvudtaget inte oroade sig för det som låg framför dem. Allt för att ingjuta självförtroende i både sig själv och sin personal.
”Det här är målet”, meddelade hon och en bild på MediCorps huvudkontor flammade upp på väggen bredvid henne. En flämtning av förvåning gick igenom rummet. ”Vi har starka skäl att tro att en ung flicka hålls fången mot sin vilja inne i MediCorps HK.”
Smart, tänkte Mic beundrande. Hon målar upp bilden av en ung, värnlös flicka och ingen får egentligen reda på vad det hela rör sig om.
”Största delen av inbrytningen kommer att utföras av Tom och hans folk via Nätet. Ni är i huvudsak en back-upstyrka. Jag kommer att gå in ensam och ni tar över om något går snett”, sa hon iskallt.
Åskådarnas ansikten berättade tydligt att de förstod vad som menades med den känslokalla beskrivningen. Gick något snett betydde det att Zoe hade dött.
* * *
Med attackplanen noga inpräntad spred sig prickskyttar i husen som omgärdade MediCorps. Andra ur della Santos vaktstyrka stod diskret i portgångar eller satt öppet – men iförda stora överrockar – på parkbänkar och i skruttiga bilar och skåpbilar.
”Polisen!” utbrast Mic när han tittade ut genom fönstret i den stora skåpbilen som stod parkerad i närheten av MediCorps entré.
Zoe skrattade. ”Se inte så förskräckt ut!”
Fönstret gled ner och Ljung nickade åt poliserna i den rymliga, eldrivna polisbilen. De nickade kort tillbaka. Zoe log fräckt när Mic mållös stirrade på henne.
”Det borde jag kunnat räkna ut – ni har köpt polisen!”
”Låt oss säga att vi har ett samarbetsavtal. Det vore ju trist om de tog oss för terrorister”, sa hon och gjorde en grimas.
Mic skakade på huvudet. ”Jag undrar om jag någonsin vänjer mig vid er stil. Jag känner mig mest hela tiden som en korkad lantis.”
”Gör inte det”, bad hon allvarligt.”De allra flesta människor får aldrig reda på hur världen fungerar. Det är alldeles för många betydande människor som håller varann om ryggen och dödar varje skandal innan den ens hunnit bli någon skandal. Det som är en jävla skandal är att folk fortfarande förleds att tro att vi lever i en demokrati.”
"Jamen, allt man ser på nyheterna då? Terrorister och kriminalitet och den årliga politikerskandalen?”
Zoe skrattade ett kort, bittert skratt. ”Det frågade jag Denise Gröön, statsministerns PR-strateg, om en gång. Lilla Denise skrattade mig rätt upp i ansiktet – och vet du varför?”
Mic skakade på huvudet.
”Terrorister får folket att sluta sig samman och får dem att känna att vi alla sitter i samma båt – hög som låg. Att hänga ut brottslingar får folk att känna att ordningsmakten verkligen gör något och politikerskandaler – ja, det får dem att tro att det demokratiska systemet fungerar, trots att det alltid är någon stackars obetydlig syndabock som blir uthängd. Det är så jävla cyniskt!”
”Menar du att Svarta Armén existerar med regeringens medgivande?” utbrast han misstroget.
Zoe ryckte på axlarna och tände en cigarill. Hon blåste ut röken och tittade på honom.
”Man kan väl säga att det är minst sagt märkligt att de fortfarande existerar trots alla resurser som regeringen och Brysselregimen har lagt ner på att krossa dem.”
Mic tittade tankfullt ut genom fönstret på gatulivet som gick sin gilla gång utan att ha en minsta aning om vad som var på gång. Det kändes märkligt, ungefär som att titta in i ett akvarium.
”Jag tror det var någon gammal romare som sa att folket vill ha bröd och skådespel. Fanny Hussein och Svarta Armén tar hand om skådespelsbiten.” sa Zoe.
”Och brödet då?” Mic vände sig mot henne.
”Tja, man kan inte få allt.” Hon skrattade till, tystnade och spejade koncentrerat ut genom fönstret.
”Vad är det?” frågade han.
”Det är dags för mig att gå”, svarade hon och såg allvarligt på honom.
Han tittade på henne. Hon var oigenkännlig. Hennes ansikte var betydligt mörkare än vanligt och formen hade förändrats med gummikuddar instoppade i kinderna. Hennes smala kropp hade gjorts tjock och klumpig med hjälp av vaddering runt midjan, dold av den blå syntetrock som alla MediCorps städare hade på sig. Hon såg så liten och utsatt ut. Plötsligt kramade han henne hårt.
Hon besvarade hans omfamning, och hennes mun sökte sig till hans. Hon lutade huvudet mot hans axel för några ögonblick och reciterade sin segerbön med slutna ögon. Han släppte långsamt hennes hand när hon slank ut ur skåpbilen. Det kändes som om han släppte sin sista livlina till verkligheten, till det som höll honom gående, till det som fick honom att vilja leva ytterligare en dag.
Han tittade efter henne när hon gick bort från bilen som diskret stod parkerad på en sidogatan. Morgonsolen blixtrade i hennes fula glasögon. Hon hasade bort mot MediCorps skyskrapa och såg ut som en av de tusentals underbetalda servicearbetare som fick hjulen att snurra i CO/MA. I sina tankar önskade han henne lycka till. Hon behövde det. All lycka hon kunde få.
* * *
Ruschen mot det vita ljuset hade inte den vanliga tjusningen idag. Den var bara en irritation. Eric väntade på honom i tehuset tillsammans med Kyoto och San Diego. De satt på vackert vävda kuddar runt det svarta lackbordet och drack saké. Det såg ut som en traditionell teceremoni, inte en stridsuppladdning.
Kyoto bugade stramt men sirligt mot Tom, en prestation med tanke på att han satt ner. San Diego hälsade översvallande, och Tom fick en känsla av att hon flirtade med honom, hur orimlig den tanken än verkade. Eric verkade ovanligt avslappnad och gav honom till och med ett litet leende, men blev snabbt allvarlig igen.
”Okej, vi kör igång”, sa han och kom upp på fötter.
De gick bort till den tunga, järnbeslagna trädörren och steg ut i den blå tomheten. Den var inte riktigt tom. Runt kuben som innehöll tehuset och dess värld såg Tom skyddsprogrammen virvla som ogenomträngliga, glittrande nystan av ljus, som vassa taggtrådsbuntar gjorda av dödliga laserstrålar. Han lyfte på ena ögonbrynet.
Eric flinade. ”Jag kulle vilja se Nishin ta sig igenom det där! Kom!”
De kastade sig ut i blåheten. Närmare och närmare MediCorps snurrande, lysande pyramid som hade en glans som återkastade allt ljus. Inte alls den vanliga halvt genomskinliga ytan. Tom drog in andan och tittade på de andra.
”Hur fan ska vi ta oss igenom det där? Han har ju förstärkt försvaret ännu mer!”
San Diego skrattade. Skrattet ekade tillbaka och gav känslan av att de stod i ett helt tomt rum. ”Och har stängt in sig så effektivt att han inte har en aning om vad vi håller på med.”
”Han väntar sig att vi ska bryta oss in på traditionellt vis, trojanska hästen eller något i den stilen”, föll Kyoto in.
”Och?” muttrade Tom och krävde ett svar.
”Anfall är bästa försvar”, sa Eric glatt. Han tittade på Tom. ”Du och Kyoto spelar back. Jag och San Diego är forwards. Okej?”
Tom nickade.
”Du måste hålla kontakten med anfallsstyrkan, okej?”
Tom nickade än en gång, riktigt nervös nu.
”Då kör vi!”
Tom såg luften förtätas. San Diego och Kyoto badade i ett onaturligt ljus. Ljuset pulserade allt tätare. De skymtade nu bara som skuggor inne i ljusmolnet. Plötsligt sträckte sig molnet ut, som en solvind, och drog in Eric. Tom såg skuggorna av Eric och San Diego förflytta sig bort från Kyoto och klarna en aning. Av Kyoto syntes ingenting. Det var som en sol plötsligt hade landat i den konstgjorda världen.
Med all den explosiva kraften hos en supernova kastade Kyoto ljuset mot Eric och San Diego. Det såg ut som om han kastade en jättelik tvinnad kabel av stjärnljus till dem. De fångades i den, ljuset förtätades och pulserade någon mikrosekund och fortsatte sedan som en klotblixt mot MediCorps avvisande, lysande lasermur.
* * *
Zoe traskade med nedböjt huvud och kutig rygg fram till personalingången. Hon körde in sitt passerkort och dörrlåset slog om till grönt. Dörren öppnades och hon klev in. Två beväpnade vakter tornade upp sig framför henne. Den ene hade en osäkrad k-pist i händerna, den andre en metalldetektor. Hon stannade undergivet framför dem och väntade tyst medan vakten sökte av hennes kropp efter dolda vapen.
”Okej, fortsätt”, snäste han.
Hon fortsatte korridoren fram på ljudlösa gummisulor. En kvinna med myndig blick satt bakom ett skrivbord.
”Jaha”, sa hon, ”och vem är du?”
”Ngyen Sung Trinh”, svarade Zoe. ”Min syster, Ngyen Sung Aung, sjuk. Jag jobba istället.” Zoe höll andan och hoppades att lögnen skulle gå hem. Trinh, som de facto jobbade på MediCorps, och henne syster Aung som ibland hade ersatt henne, hade köpts dyrt och behövde inte bekymra sig för sin ekonomiska framtid. För ett av de åtråvärda passerkorten hade Zoe kunnat betala nästan vad som helst. Frågan var dock om kvinnan skulle acceptera en plötslig ersättare efter att MediCorps säkerhet hade förstärkts tiofalt.
”Hmm”, var allt kvinnan svarade. ”Du har aldrig lämnat fingeravtryck”, frågade hon retoriskt.
Zoe skakade på huvudet.
”Ja, egentligen borde jag inte …” kvinnan suckade, ”men vad ska jag göra? Halva personalen har ringt sig sjuk idag.”
Zoe sände en tacksam tanke till Ljungs mannar som mutat städkåren att stanna hemma. Zoe fick lämna sina fingeravtryck som scanades in för framtida matchning. Kvinnan gav henne noggranna order om vad som skulle göras. Det var tydligt att kvinnan inte litade på henne. Zoe skulle bara ta hand om de nedersta av de våningar som var öppna för besökare. Zoe hade dock ingen som helst avsikt att stanna där.
Försedd med en vagn med städattiraljer hasade Zoe fram längs korridoren. Hon baxade in vagnen i en hiss och körde in sitt passerkort i läsaren. Hon tryckte på våning 8. Rött. Våning 5. Rött. Våning 3. Lampan slog över på grönt. Zoe svor mellan tänderna. Det skulle ta tid, mycket längre tid än hon hade tänkt sig.
”Tredje våningen”, meddelade en ljuv stämma genom skvalet av muzak.
Zoe körde ut med sin städvagn och tittade sig omkring. På bägge sidor om hissblocket fanns stängda glasdörrar som ledde in till MediCorps Admin. Efter vad hon kom ihåg från arkitektritningarna borde det finnas en servicelucka till hissen i en liten gång till höger. Hon lämnade städvagnen och kikade in. Serviceluckan satt precis där den skulle. Annalkande röster fick henne snabbt att rycka fram dammsugarslangen och koppla in den till centralutsuget i väggen. Intensivt började hon dammsuga medan det stressade sällskapet otåligt väntade på hissen, medan som de talade om marknadsandelar. De bevärdigade inte Zoe med en blick.
I samma ögonblick som hissdörrarna hade slagit igen bakom dem, såg Zoe upp från sitt dammsugande och kastade en hastig blick genom glasdörrarna. Ingen rörelse. Hon trevade med handen innanför städrocken och hittade de två smala hårdplastremsorna som låg gömda i vadderingen runt hennes midja. Hon kastade ännu en blick genom glasdörrarna och började dammsuga igen när en äldre dam passerade. Zoe sneglade på henne i ögonvrån. I samma ögonblick som hon hade passerat, tog Zoe tre långa kliv in i korridorstumpen och körde in den primitiva dyrken i serviceluckans lås. Med små precisa rörelser vickade hon in plastremsorna och kände hur låsmekanismerna gled upp en efter en, samtidigt som hon lyssnade intensivt. När låset till slut klickade upp försvann plastremsorna in i kläderna igen, och hon tog tag i det stadiga handtagen och svängde undan den tunga ståldörren.
”Rör inte en muskel!”
Zoe frös. Bakom henne, vid öppningen till den lilla korridorstumpen, stod en MediCorps-vakt och riktade en k-pist mot henne.
”Vänd dig. Riktigt långsamt. Håll händerna där jag kan se dem!”
”Jag inte göra något. Jag bara städa”, pep Zoe på synnerligen bruten svenska samtidigt som hon långsamt vände sig om. Hon tittade undergivet på vakten. ”Bäste herrn, jag bara städa”, upprepade hon.
”Luckan då?” Han pekade på den med sitt vapen.
”Stod öppen. Jag titta. Någon kanske gått in?”
”Tror du verkligen att jag litar på flyktingpack som du?”
Han stirrade aggressivt på henne, och hon såg den lilla nålen som diskret indikerade att han var medlem av en av de mest rasistiska militias som existerade i CO/MA.
”Jag bara städa. Inte veta varför lucka öppen.”
Han fnös men hans pliktkänsla och nyfikenhet kunde inte hålla honom från att titta. Han gick rakt fram och fann ett nöje i att knuffa undan Zoe med en steroidpumpad axel. I samma ögonblick slog hon. Med ett torrt smackande och ett litet kras krossades hans struphuvud. Hon fångade hans slappa kropp i ett brandmansgrepp och släpade hans modiga hundra kilo de få stegen fram till luckan. Med en snabb hävning fick hon in hans huvud och överkropp i luckan. Hon tog ett steg bakåt och lyfte hans ben. Tyngden gjorde att kroppen hastigt rutschade in i hissschaktet och fortsatte ner sex våningar.
”Du borde inte ha litat på flyktingpack som mig”, muttrade Zoe.
Hon rullade in städvagnen längst in i korridorbiten och gick sedan fram till den öppna serviceluckan. Hon trevade med handen på väggen innanför serviceluckan och kände stegens svala stål. En vag känsla, slipad till perfektion under år av träning, fick henne att slänga en blick över axeln. Hon kastade sig åt sidan i samma ögonblick som den döde vaktens partner avlossade sitt vapen. En brännande smärta talade om för henne att kulan träffat sitt mål.
* * *
Det lysande neonkurvan som visade Zoes hjärtslag förvandlades plötsligt till ett rakt streck, och maskinen svarade med en ihållande sorgsen ton.
”Ljung! Ljung!” skrek Mic.
Ljung vände sig om och stirrade på monitorn. ”Skit”, sa han lågmält.
”Är hon död?” utbrast Mic.
Ljung rynkade pannan. ”Kan vara att sändaren slagits ut eller att hon har gått in i radioskugga. Man vet aldrig.” Han slog om en kontakt. ”Lystring. Grupp ett! Grupp två! Action! Grupp tre avvakta!”
”Vi går in?” frågade Mic.
Ljung nickade. ”Vi kan inte vänta – om något skulle ha hänt.” Han såg deltagande på Mic som bleknade.
Frank öppnade bakdörrarna på den hyrda skåpbilen. Han, Mic och ytterligare två män steg ut. På andra sidan av det stora torget framför MediCorps högkvarter såg Mic Max och Monie som till synes bekymmerslöst körde en liten vit skåpbil med texten Mammas delikatesser i rött nedför rampen till MediCorps underjordiska garage.
Mics grupp promenerade över torget och fram till entrén. Mic gick som en dödsdömd. Zoe, Zoe, Zoe, dundrade det i hans huvud för varje steg. De hade långa överrockar av högsta kvalitet på sig och samtliga bar på portföljer som innehöll meninglösa forskningsrapporter. De såg fasansfullt respektabla ut. Det klickade till i entrédörrens lås och dörren gled undan. En ung, söt receptionist log välkomnande mot dem bakom tjockt pansarglas.
"Välkomna till MediCorps. Vad kan jag stå till tjänst med?" frågade hon med perfekt drill.
"Vi ska träffa Pettersson på FoU”, sa Frank.
"Pettersson på forskningen. Ja, det stämmer. Här är era besökspass. Följ de gröna ljusen så kommer ni rätt." Hon log professionellt vänligt.
Besökspassen gled ut ur en lucka i receptionsdisken och de satte dem på sig, inte ett helt lätt projekt med var sitt stort assaultgun hängade längs vänstra sidan under överrockarna.
En dörr öppnade sig, och de följde de tätt utplacerade gröna ljusramperna till hissarna. Zoe hade valt forskningsavdelningen, eftersom det var den av avdelningarna som utomstående hade tillträde till som låg högst upp. Ovanför fanns hemliga laboratorier där nya mediciner föddes, liksom koncernledningen och de privata ytorna – och det var där uppe som Lize och Nishin förmodligen fanns.
Mic började kallsvettas när hissdörrarna stängdes om dem. Han var djupt misstänksam mot elektroniska pryttlar, och han litade inte på den avancerade störsändaren som såg till att deras vapen förblev oupptäckta. Han såg framför sig hur hissen stoppades och de vandrade ut rakt i famnen på MediCorps tungt beväpnade vakter.
”Tjugofemte våningen”, meddelade en beslöjad men behaglig kvinnlig röst och hissdörrarna öppnades.
Vestibulen var försedd med en sittgrupp, ett abstrakt konstverk och några gröna växter. Och folktom. Mic andades ut. Han slängde en blick på
dörren in till forskningsavdelningen. Den såg fullständigt ogenomtränglig ut.
Frank tryckte omärkligt upp låset på sin portfölj och papper sköljde ut över marmorgolvet. ”Oh, herregud!” utbrast han med naturtrogen överraskning.
Alla böjde sig ner och började hjälpa honom att ta upp och sortera papperen. Arbetet gick förvånansvärt långsamt.
* * *
Zoe skrek av smärta när hon kraschade ner på golvet bredvid städvagnen. Vaktens finger kröktes runt avtryckaren för ännu ett skott, men när automatiken hakade upp sig med ett torrt klick. Han stirrade på vapnet och försökte göra mantelrörelse. Det var allt hon behövde. Blixtsnabbt slungade hon en flaska med rengöringsmedel mot honom. Han försökte skydda ansiktet mot föremålet som kom flygande mot honom och vackade ur balans bakåt. Zoe kastade sig upp, ignorerade smärtan och sparkade hårt rakt i solar plexus.
Han sjönk ihop när hennes fot fick nervcentrat att kollapsa. Med en dov duns ramlade han ihop. Zoe avancerade utan att släppa honom med ögonen för en sekund. Hon sjönk ner på huk vid hans huvud och lyfte upp det. Med händerna på var sin sida om huvudet knäckte hon till. Ett kort, skarpt ljud hördes. Vaktens huvud befann sig plötsligt slappt hängande i en omöjlig vinkel. Zoe snappade åt sig hans k-pist och sjönk ned med ryggen mot väggen. Med ostadiga händer fixade hon snabbt automatiken och kollade magasinet. Fullt.
En äcklig våg av smärta vällde över henne och hon tog ett djupt andetag, koncentrerade sig och förpassade smärtan långt, långt bort. Hon tittade ner på sin blodiga sida och krängde sig ur städrocken. Hon slet av sig höftvadderingen och tog lyfte upp sin svarta skjorta. Hon använde städrocken till att torka bort blodet. Hon hade haft tur, konstaterade hon kallt. Kulan hade bara gått in och ut ur köttet på sidan av midjan utan att skada något vitalt. Hon slet ut vadderingen och knäppte det sladdriga tyget hårt runt midjan i ett försök att minska blodflödet.
Hon noterade att hennes klocka, som ständigt sände hennes pulsslag till della Santos stridsledning, inte hade haft samma tur som hon själv. Hon måste ha krossat den när hon föll. Det betydde att Ljung förmodligen hade skickat in en eller ett par grupper. Det gjorde att tiden var ännu knappare än förrut. Ljungs mannar skulle förmodligen sätta igång larmet förr eller senare och hon skulle mista fördelen av att slå till med överraskning.
Med en suck reste hon sig och flyttade på städvagnen. Hon tog tag i vaktens armar, släpade honom längst in i korridorsnutten och parkerade städvagnen som kamouflage framför. I en sekund stod hon helt stilla. Hennes krafter hade börjat avta av blodförlusten. Med all sin koncentration sökte hon efter sin inre kraftkälla.
Med plötslig energi vände hon sig med ryggen mot serviceluckan, stack in händerna och hävde sig in. Ihopkrupen på den smala stegen drog hon igen luckan efter sig. Hon tittade upp. I den svaga belysningen såg hon hisschaktet sträcka sig upp i oändighet. Hon bet ihop och började klättra.
* * *
Tre stadiga schweiziska polismän sprängde dörren till Luigis exklusiva lägenhet med utsikt över Genèvesjön. De steg åt sidan och lät Catherine passera. Hon rusade förbi köket och vardagsrummet och in i sovrummet. Telefonen ringde hysteriskt i bakgrunden. Luigi låg enbart iförd kalsonger på rygg och snarkade tungt och ljudligt.
”Luigi, vakna!” skrek hon och skakade honom våldsamt.
Hans snarkningar hakade upp sig och han vände sig irriterat på sidan.
”Luigi! Luigi! Vakna!” Hon nöp igen hans näsborrar och han lät för ett par sekunder som om han skulle kvävas, sedan vaknade han, satte sig tvärt upp och stirrade yrvaket på henne.
”Är du inte klok?”
Catherine hade redan vänt sig om och plockade upp hans kläder som låg på en stol och kastade dem på honom.
”Klä på dig. Nu! Snabba på!”
”Vad är det?!”
”Jag förklarar sen. Skynda dig!”
Tonen av desperation fick honom att sluta fråga och snabbt kasta på sig kläderna. Barfota med skorna i handen och skjortan flaxande följde han henne snabbt genom lägenheten. Han stirrade förvånat på de tre polismännen som snabbt eskorterade dem ner till en polisbil med påslagna sirener. Luigi hoppade in i baksätet tillsammans med Catherine och en av polismännen smällde igen dörren. Bilen vrålade iväg med sirenerna tjutande.
”Herregud! Jag trodde du hade dött! Att det lyckats ta livet av dig, där det misslyckades med mig!” sa Catherine förtvivlat. ”Vi har ringt, vi har bankat på dörren – och du bara sover vidare!”
”Jag var lite trött”, sa Luigi fåraktigt och började snygga till sin klädsel. ”Vad har hänt?”
Catherine drog tungt efter andan. ”Anomaliterna är tillbaka – och med besked.” Hon tittade på honom. ”Kyoto och San Diego är inblandade och vi kan inte få stopp på dem.”
Luigi stirrade skakad på henne. ”Vad händer?”
”Vi vet inte, mer än att det är koncentrerat till CO/MA.”
Polisbilen tvärnitade framför ECS:s byggnad och Luigi sprang efter Catherine uppför trapporna. Hon knuffade sig fram igenom strömmen av människor som kom för dagen och ignorerade totalt alla ilskna blickar. De sprang upp till ECS:s stora sammanträdesrum. Gardinerna var fördragna och hela ledningsgruppen stod dödstysta och stirrade på ett stort hologram som strålade av ljus.
”Jag har förbjudit någon att gå in på Nätet”, andades hon i Luigis öra och han nickade medhållande.
De gick fram och tittade på hologrammet som visade CO/MAs sektor av Nätet. En komet av koncentrerat ljus föll snett uppifrån rakt mot den pyramid som symboliserade MediCorps system. Hela ECS:s ledninggrupp höll kollektivt andan. När kometen träffade pyramiden exploderade den med ett sken som fick människorna i det mörklagda rummet att kasta upp armarna för att skydda ögonen. Hela hologrammet verkade skaka i sina grundvalar. När Catherine vågade titta igen hade pyramiden helt försvunnit i ett pulserande hav av ljus.
”Vad i helvete är det som händer?” skrek någon utan att få svar.
* * *
”Men varför äter du inte, älskning? Gillar du inte maten? Vill du ha något annat?”
Lize tittade ner på sin orörda tallrik där maten var omkringflyttad till en kletig gegga. Ostronen låg och hångrinade åt henne genom huvudvärkens skärande verklighet. Han sörplade och smackade glatt.
”Ostron är fantastiskt!”
Lize svarade inte utan stirrade ner i sin tallrik. Hon ville inte möta den där blodsprängda, skoningslösa blicken en gång till. Den enda lättnaden var att han envisades med att äta i MediCorps direktionsmatsal vilket betydde att de satt i varsin ände av ett mycket långt bord.
”Susanne! Vill du ha något annat?” frågade han vädjande.
Hon trodde inte på hans plötsliga vänlighet som han visat de senaste dagarna. Den skar i öronen. ”Jag är inte hungrig”, muttrade hon.
”Men du har ju inte ätit på två dar! Kessler! KESSLER!” Han ropade irriterat på kyparen som passade upp dem. ”Kessler, hitta något som damen tycker om.”
Kessler bugade nervöst och hastade iväg.
”Du ska se att han trollar fram…” Han tvärtystnade mitt i en mening och Lize tittade upp för första gången under middagen. Han satt absolut stilla, som fryst, med gaffeln framför munnen på vilken ett spetsat ostron spasmodiskt vred sig. Han stirrade rakt upp i luften, och handen började långsamt sjunka och landade med ett litet plask i såsen.
Lize stirrade uppmärksamt på honom samtidigt som ett alarm började tjuta. Hon slängde en blick på de två vakterna som stod vid dörren. De tittade på varann med rynkade ögonbryn och så ut att lyssna efter meddelanden som skickades rakt in i deras huvuden. De verkade totalt ha glömt bort henne. Långsamt greppade hon ostronkniven med dess korta och vassa egg. Lika långsamt reste hon sig och dolde kniven längs handleden. Hon gick bort till vakterna.
”Lämna oss”, sa hon befallande.
De tittade förvirrat på henne och sedan på varandra.
”Lämna oss, sa jag! Nu!”
”Tyvärr”, sa den äldre av dem. ”Vi har våra order.”
Irriterat vände hon sig och såg på mannen som fortfarande satt som förstenad och stirrade ut i det blå. Hon gick sakta emot honom.
* * *
MediCorps pyramid skakade i sina grundvalar när Eric och San Diego kraschade in i den. Det kändes som Eric hade tappat all känsla för tid, rum och riktning. Han var inte längre ensam. Han hade uppgått i något nytt tillsammans med San Diego.
”Igen”, viskade hon i hans inre. De vräkte alla sin resurser mot Nishins snillrika försvar – och det var inte längre någon tvekan om att det var han som stod bakom det – om det någonsin varit det.
Han kastade ett meddelande i en boll av ljus tillbaka till Tom som elegant snappade upp den.
Få anfallsstyrkan att distrahera dem!
”Ljung! Nu!” viskade Tom.
”Grupp ett! Kör!” meddelade Ljungs röst i deras huvuden.
Frank nickade upp mot Janne, en man med bedrägligt vänligt ansikte. Hans kyliga, isblå ögon berättade om en helt annan karaktär än det där vänliga ansiktet.
Janne reste sig och gick bort mot pansardörren. De andra gick bort mot soffan i andra änden av rummet. Janne satte en magnetisk svart låda mot dörren och förenade sig sedan med de andra. Fem sekunder senare hördes en lågt POFF! och dörren mer eller mindre bara smälte ihop. Befriade från de långa överrockarna och med vapen i händerna hoppade de över resterna av dörren som låg kokande på golvet. De sprang igenom en korridor. En medelålders kvinna kom gående med två kaffekoppar i händerna. Hennes mun formades till ett förskräckt O och hon tappade kopparna i golvet. Kaffe skvätte upp på henne och hon tog snabbt sin tillflykt till närmsta rum.
De rundade ett hörn med Mic i tätet. Två vakter kom myndigt gående nedför korridoren. De kastade upp sina vapen men alldeles för långsamt. Med en aggressivitet gränsande till förtvivlan fällde Mic dem med en snabb kulkärve innan de ens fått fingret på avtryckarna.
Änden av korridoren utmynnade i två balkongdörrar. Mic sköt sönder låset och sparkade snabbt upp dörrarna. Janne hängde sitt vapen tvärsöver ryggen och tittade uppåt. Han tog fram en märkligt formad pistol med en vass pil i mynningen, siktade noggrant och sköt iväg pilen. Den hakade i balkongräcket ovanför dem, fyra våningar upp. Han knöt snabbt fast en tunn repstege på den ena av de två linorna som var fästade i pilen, halade stegen ända upp och kontrollerade noga att den satt fast ordentligt i båda ändar. Frank och hans kollega David började vant klättra upp för stegen. Den svajade oroväckande. Janne gjorde en gest mot den.
”Stick du, jag håller vakt, sa Janne.
Mic började klättra. Han tog den mesta tyngden i sin artificiella arm som orkade betydligt mer än den arm Gud givit honom. Han tittade hastigt ner och svor för att han hade gjort det.
Det var minst två hundra meter rakt ner. Bilarna såg ut som leksaksbilar och människorna flimrade förbi som myror. Han tyckte inte om höga höjder. När han kom upp och svängde benen över räcket var han trött och insåg att stadsliv inte är bra för konditionen. Ännu en repstege gled in i hans synfält.
”Skynda dig på”, manade Frank.
Han klättrade upp ytterligare tre våningar.
”Stanna!” väste Frank genom vindens tjut just som Mic skulle ta sig över balkongräcket. Han låste sin svarta arm runt en av stegpinnarna och försökte låta bli att titta ner.
”Nu! Snabbt!”
Mic hävde sig så fort över räcket att han trillade ihop på golvet. David tryckte ner honom när han försökte resa på sig. Mic tittade frågande på honom.
”Det är massor med vakter där inne som springer omkring som yra pippifåglar”, viskade Frank som låg ihopkrupen på golvet. Mic tittade genom räckets spjälor och såg Janne komma upp i jämnhöjd med honom.
”Vi måste göra en inbrytning nu. Du får komma efter så snabbt du kan”, viskade han till Janne. Janne nickade och gjorde ett okejtecken. Frank tittade på David som stod halvhukad på knä och kikade in genom balkongdörren med ett periskop.
”När?” viskade Frank.
”Strax. Gör er beredda.” Han stod orörlig och tittade i sitt periskop. ”Vi behöver en diversion”, viskade David i sin mikrofon.
”Tom? Tom?!” muttrade Mic knappt hörbart.
”Ja?”
”Hur långt har ni kommit?”
”Ingenstans”, svarade Tom och stirrade ner på platsen där MediCorps pyramid hade stått. Platsen som pulserade som en exploderande supernova.
Eric och San Diego kämpade frenetiskt och Eric hade börjat ångra sitt övermod. Så fort de hade fått in en kil, hittat en spricka i Nishins försvar som de kunde vidga så hade han täppt igen den.
”Vi måste ta in Kyoto”, tänkte han.
”Nej, det är för riskabelt”, svarade San Diego tydligt i hans hjärna.
”Vi kommer ju inte igenom!”
Tom följde deras kamp på avstånd.
”Ni måste vänta”, svarade Kyoto allvarligt på Mics fråga.
”Okej. Over and out!” Han rynkade missbelåtet panna. ”Ljung! Vi behöver en diversion.”
”Uppfattat”, svarade Ljung.
* * *
Zoe hävde sig upp på en järnbalk och sjönk ihop, utmattad efter den långa klättringen. Hon hörde det låga ljudet av en hiss som kom farande och höll fast sig ordentligt för att inte dras med ner av luftsuget.
Så fort hissen passerat släppte hon balken och kände med fingrarna längs sidan. Den var genomvåt av färskt blod. Hon torkade av sina rödfärgade fingrar på jeansen och knäppte upp skjortan.
Ur en ficka i den korta figursydda västen hon hade under skjortan tog hon upp ett platt fodral. Hon tog ut några svarta stjärnor med rakknivsvassa eggar. De var tillverkade i en speciell sorts plast som gjorde dem lika vassa som kirurgstål men ändå gjorde att gick igenom alla metalldetektorer i världen, vilket naturligtvis inte gjorde dem mindre dödliga. Hon stoppade dem i bröstfickan och klev ut på stegen igen.
Med en kraftansträngning fick hon upp det tröga låset serviceluckan på trettiotredje våningen. Plötsligt stelnade hon, mitt i rörelsen. Hon såg på de små smala färgglada kablarna som löpte från luckan och till en liten svart box på väggen. Kablarna var ett par millimeter från att vara helt sträckta. Sakta, sakta drog hon igen luckan och hoppades intensivt på att sprängladdningen inte skulle reagera. Sekunderna tickade förbi utan att något hände.
Hon klättrade ner ett steg på stegen och studerade boxen noggrannare. Antingen fick hon försöka desarmera den eller så fick hon klättra hela vägen ner igen och ge upp allt. Hon antog på goda grunder att våningsplanen närmast nedanför också var försåtminerade.
Zoe fick upp en av hårdplastremsorna, tog ett djupt andetag och började mycket försiktigt skruva bort höljet. Hon gissade att det förutom tråddetonatorn också fanns en kvicksilverdetonator så att minsta rörelse av boxen själv skulle resultera i att den exploderade. Hon hatade sprängämnen.
Försiktigt, försiktigt lossade hon locket en halv centimeter och kikade in i det svaga ljuset. Hon hörde en hiss starta nedanför sig. Nu var det bråttom. Annars var valet att bli sprängd eller mosad. Hon drog ut locket ytterligare någon centimeter och önskade att hon hade en arm till. Med minutiösa rörelser sköt hon sedan försiktigt in plastremsan mellan de två strömkretsarna, som när de möttes gav ström till detonatorn. Försiktigt lyfte hon knät precis under boxen och balanserade locket ostadigt på det. Hissen dundrade uppåt allt fortare. Med ännu ett djupt andetag puffade hon upp dörren och bad till gud att det inte fanns en tredje detonatormekanism.
Hon såg Mic ansikte framför sig och sa adjö. När kablarna sträcktes hördes ett svagt klick när strömkretsarna slog till. Plastremsan hindrade dock dem från att mötas. Försiktigt ryckte hon loss kablarna från luckan och öppnade luckan helt. Med små rörelser hakade hon fast boxens lock på hårdplastremsans topp och hoppades att den skulle hålla tillräckligt länge för att förhindra att kvicksilverdetonatorn reagerade.
Sakta, för att inte på något sätt påverka den lilla svarta boxen, slingrade hon sig ut ur hisschaktet och sköt försiktigt till luckan.
Korridorsnutten såg exakt likadan som den trettio våningar ner. Ett larm skrek högljutt. Hon stannade ett ögonblick och samlade sig. Med ärmen strök hon svetten ur pannan och smög sedan med ben om fortfarande darrade tyst bort till hisshallen.
Ännu en vakt stod alert och bevakade hissarna nervöst. Zoes hand gled ner i bröstfickan och kom upp med en svart stjärna. Hon snärtade iväg den med handleden. Den träffade vakten i halsen. Hans hand flög upp till den svarta stjärnan och med ett förvånat uttryck snubblade han baklänges och satte sig i soffan. Han sjönk ihop som en punkterad ballong.
Med några snabba steg var Zoe framme hos honom och ryckte bort hans passerkort. Kortläsaren blinkade grönt. Sedan var det stopp.
Kod??? stod det retfullt på displayen. Hon kastade plöstligt all försiktighet överbord och ryckte loss vaktens k-pist som hängt snett över hennes rygg. Hon satte en kulkärve rakt i dörrens glas som splittrades i tusen bitar och sände samtidigt en tacksam tanke till arkitekten som hade haft den goda smaken att inte förfula direktörsvåningen med pansardörrar.
Hon tog sig hukande igenom hålet i dörren och avancerade snabbt in i den stilrena hallen. En vakt som hade alarmerats av skottlossningen kom sladdande runt ett hörn och hon sköt honom så fort han kom inom synhåll. Svaret blev maskineld från korridoren som ledde ner från hallen. Hon tryckte sig mot väggen och väntade lugnt ut paniken.
* * *
”Grupp två! Vi behöver en diversion”, sa Ljung lugnt.
”Visst. Så gärna!” fnissade Monie i hans huvud.
Som svar på hans order ekade en häftig explosion som ekade mellan husväggarna.
”Perfekt! Nu!” tjöt David trettiotvå våningar upp.
Han föll åt sidan och Mic sköt sönder låset. Frank sparkade in dörren och de stormade ut i korridoren. Förvirringen var total bland MediCorps vakter. De tre första tog Frank hand om så fort han kom in genom dörren.
Mic sprang förbi honom med David vid sin sida. Korridoren ledde in till ett stort rum där ytterligare tre vakter stod. De grälade högljutt om vad de skulle göra och vart de skulle gå. Deras gräl tvärdog när Mic och David störtade in. Två av dem, båda i övre medelåldern, släppte direkt sina vapen när de fick syn på de instormande svartklädda männen. Den tredje stod hotfullt kvar med sitt vapen riktat mot Mic och David men insåg sedan sitt underläge och lade snällt ner vapnet vid fötterna. Mic stegade runt dem och slog sedan snabbt ner dem bakifrån med sin svarta hand.
”Snyggt”, sa Frank när han kom in genom dörren.
”Var är Lize?” frågade Mic hastigt.
”Nästa våning.”
Han nickade åt de andra att fortsätta. David spanade ut i korridoren och vinkade sedan fram de andra. Frank steg ut i korridoren. Han möttes av en mördande eld och Mic och Janne stirrade hjälplöst på när han föll ner på den duvgrå heltäckningsmattan som snabbt fick ett nytt mönster i rostbrunt.
”Skit!!!” skrek David förtvivlad samtidigt som han kastade sig tillbaka in i rummet när kulorna började borra sig in i dörrfodret ovanför hans huvud.
”Vi måste hjälpa Frank!” skrek Mic för att överrösta kulspruteelden.
Janne skakade nekande på huvudet. ”Det är för sent!” skrek han tillbaka.
”Ljung!” skrek David. ”De avancerar! Vi sitter fast här!”
”Va' fan håller Eric och Tom på med?” utbrast Mic. ”De skulle ju röja väg!”
”Ni måste hålla stånd en stund till”, kom Tom lugna röst i deras huvuden.
”Det börjar bli rätt hett”, kommenderade Janne lugnt.
Som för att understryka hans ord dundrade ännu en lång kulkärve in i väggen alldeles intill dem.
”Håll ut några minuter!” sa Tom.
”Tom!” Mic skrek rakt ut och männen tittade undrande på honom.
Han fick ingen reaktion tillbaka och med ett beslutsamt uttryck tog han upp en stridspets ur västfickan och monterade den i mynningen av sitt vapen.
”Var är ni? Vad håller ni på med?” krävde David att få veta av Tom men fick inget svar.
Mic tittade på honom med ögon som sten. ”Jag tror vi får klara oss själva.”
”Tekniker!” fräste David.
Janne tittade med smalnande ögon på Mic. Han höll ut handen. ”Jag gör det.”
Han skakade på huvudet. ”Täck mig istället.”
Janne kröp fram till dörröppningen och ställde sig på knä med magen mot den breda dörrkarmen. Han tittade på Mic som nickade. Janne stack ut vapnet i korridoren och avlossade blint en lång kulkärve. Ett skrik bekräftade att han hade träffat någon.
I den korta luckan mellan kulkärvarna steg Mic ut i korridoren och avlossade missilen. Han kastade sig tillbaka. Alla slängde sig platt på golvet i samma ögonblick som sprängvågen blåste ut fönster och trasade sönder levande kött.
* * *
Lize hörde och kände den kraftiga explosionen på våningen under som i en dröm, genom huvudvärkens röda dimma. Hon stirrade på mannen som varit hennes första riktiga kärlek. Som hade älskat henne lika mycket som hon älskade honom. Vars blotta leende hade fått hennes hjärta att lyfta. Vars mjuka, skickliga händer hade fört henne till randen av paradiset. Hon tittade på mannen som hon hade drömt om en framtid tillsammans med.
Hon undrade var han fanns nu. Om han fortfarande existerade. Eller om bara det hon hatade fanns där nu. Det hårda, elaka, onda.
Hon ställde sig bakom honom och smekte hans nacke, fingrade på nervjacket bakom hans öra med kabeln som ledde ner till den bärbara anslutningen till Nätet. Han reagerade överhuvudtaget inte. Han satt bara där och stirrade ut i intet, innesluten i något okänt.
Lize kramade sin dolda ostronkniv hårt och slängde en blick på vakterna vid dörren som föreföll fullt upptagna med att spana ut i korridoren och försöka komma i kontakt med kom.centralen. Hon drog ett djupt andetag och riktade ostronkniven snett uppåt, mot Jockes rygg.
Handen darrade och tårarna kom. Hon kunde bara inte. Hon kunde inte med berått mod döda honom. Kunde inte hugga den vassa ostronkniven rakt in i ryggraden på mannen som inte kunde försvara sig. Mannen hon älskade – och hatade. Mannen som hade gjort hennes liv till en ljuv dröm – och till en ond mardröm. Mannen hon hade drömt om att åldras med – och mannen som för all framtid hade ändrat hennes liv. Med ännu ett djupt andetag gick hon fram till fönstret och tittade ut på världen som såg alldeles för normal ut.
”Dom kommer hitåt! Gör nåt!” hörde hon en flickröst skrika hysteriskt ute i korridoren. Lize kastade en blick på vakterna som i språngmarsch lämnade rummet. I samma ögonblick vräktes de bakåt av en förödande kulkärve. Zoe della Santos steg lugnt in i rummet några sekunder senare.
”Hej!” sa hon lätt och lät blicken svepa från Lize till Jocke som fortfarande satt som en staty och stirrade ut i luften.
”Jag försökte”, viskade Lize och höll fram ostronkniven, ”men jag kunde inte.”
Zoe gick fram till henne och tog kniven samtidigt som hon tittade allvarligt på henne. ”Det hedrar dig. Det här är inte din värld”, sa hon vänligt. ”Men du förstår att vi måste? Att det inte finns någon annan utväg?”
Lize nickade krampaktigt med tårarna glittrande i ögonvrårna.
”Ta farväl av honom”, sa Zoe.
”Det har jag gjort, för länge sedan”, viskade Lize.
”Då så.”
Zoe gick fram till Jocke som satt lika orörlig som tidigare. Hon kastade en blick på Lize. ”Jag tror inte du vill se det här.”
Lize vände sig bort och stirrade oseende på den praktfulla utsikten. Ur fodralet i bröstfickan tog Zoe ut en smal svart plastnål. Hon smekte Jockes nacke och letade efter en bestämd punkt. Hon tryckte in nålen och punkterade förlängda märgen. Som i ultrarapid föll han framåt över bordet utan att en droppe blod syntes.
* * *
Fullkomligt tagen på sängen såg Eric MediCorps försvar falla sönder som ett korthus på hundradelar av en sekund. Han kastade en hastig blick på San Diego vars ansikte speglade hans förvåning. Någonstans långt borta föll ett skri ner i den blå avgrunden under dem.
Med MediCorps naket framför dem gick Eric och San Diego in som en man. När de förvissat sig om att försvaret var helt brutet drog de in Tom och Kyoto.
”Vilken våning är de på?” frågade Eric Tom.
”Trettiotredje.”
”Jag öppnar hissarna. Meddela dem!”
Mic, David och Janne avancerade försiktigt nedför den söndersprängda korridoren. Mic vände bort huvudet när han såg högarna som nyss hade varit levande människor.
”Tom här. Hissarna är öppnade”, sa Tom i deras öronmusslor.
”Tack”, sa Janne.
”Och Nishin?” frågade Mic.
”Borta”, sa Tom utan någon känsla i rösten.
Hissen stod mycket riktigt och väntade på dem. När de steg in slöts dörrarna och hissen startade automatiskt.
* * *
Från att ha suttit lutad mot väggen vräkte Luigi ner stolen på alla fyra benen och stirrade på hologrammet som plötsligt såg alldeles för normalt ut. Han tittade förvirrat på Catherine.
”Tillbaka 60 sekunder. Slowmotion”, kommenderade hon.
Den lysande solen var med ens tillbaka mitt i hologrammet, eruptioner av ljus slog ut från alla sidor som om en stjärna höll på att explodera. Plötsligt imploderade den på millisekunder och allt blev stilla. MediCorps pyramid glödde svagt blågrön i mitten.
”Är signalen äkta eller manipulerad?” kastade någon ur sig.
Catherines assistent stirrade på kaskader av siffror som rann fram på en monitor, knappade några korta kommandon och hummade för sig själv medan alla uppfordrande betraktade honom.
”Det ser ut som…” började han.
”Den är äkta”, sa en ny röst.
Alla letade efter röstens källa. I hologrammet stod en vacker blond kvinna. Hon såg fullständigt solid ut. Bakom henne skymtade en japansk man som en genomskinlig spökbild. Kvinnan log.
”Vem är du?” frågade Catherine med iskall röst.
”San Diego.”
Någon i rummet föll ihop i en astmatisk hostattack. San Diego tittade till och sedan tillbaka på Catherine.
”Så det är du som är ansvarig för detta”, konstaterade Catherine spetsigt.
San Diego betraktade henne värderande. ”Vi vill göra ett affärsavtal”, sa hon till slut.
”Vi gör inga avtal med våra AIs”, svarade Catherine skarpt.
San Diego log. ”Ärligt talat så tror jag inte att ni har så mycket val.”
* * *
Hissdörrarna öppnade sig framför dem och Mic stirrade på vakten som slappt halvsatt i soffan framför dem. En rännil av blod ledde från hans hals. Mic lät blicken svepa vidare till den krossade glasdörren.
”Det verkar om nån har förekommit oss”, kommenterade Janne.
Mic kände en strimma av hopp för första gången på en evighet. De duckade igenom den sönderskjutna dörren och avancerade försiktigt i tystnaden. Ytterligare två döda vakter låg framför en öppen dörr. De klev försiktigt över dem, stannade i dörröppningen och tog in scenen.
Zoe satt ihopsjunken på en stol med en k-pist riktad mot dem. Jocke låg orörlig över bordet. Lize stod bortvänd och tittade ut över CO/MAs stadslandskap som badade i sol.
Zoe rörde sig först och sänkte k-pisten. ”Välkomna”, muttrade hon med en liten grimas av smärta.
Mic sprang bort till henne. ”Du lever!” utbrast han och omfamnade henne. Han täckte hennes ansikte med små kyssar. En kvidade protest fick honom att släppa henne snabbt. Han tittade ner på hennes blodiga högerhand. ”Är det allvarligt?” frågade han oroat.
”Jag klarar mig.”
”Jag trodde…” sa han med en röst som skar sig och tittade sökande på henne.
Hon klappade honom på handen och log ansträngt. ”Det är okej.”
Från fönstret hördes ett tyst hulkande. Mic lade ifrån sig sitt vapen på matbordet och tog några långa kliv bort till Lize.
”Lize?” viskade han och lade en hand på hennes axel.
Hon snurrade runt och begravde ansiktet mot hans bröst. Hon grät tyst och han strök henne sakta över huvudet.
”Han är död”, mumlade hon in i hans svarta jacka.
”Det är över. Det är okej”, mumlade han tröstande.
”Han är död! Borta!” grät hon.
Han tog tag i hennes haka och tvingade upp den. Han tittade in i hennes rödgråtna ögon.
”Lize, Jocke var redan död. Och det vet du.”
