Jag har studerat och lika snabbt förkastat ett oändligt antal. Parametrarna var fel. Jag vet exakt vad jag är ute efter. En kopia. En kopia av det enda som uppfyller mig. Du, min älskade.

Jailhouse Rock dånade mellan skyskraporna. Folkmassan fick gatan att gunga. Lize hukade för en flygande glasflaska som krossades mot väggen bakom henne. Hon tappade en av väskorna och kraschen lät som ett eko av flaskans. Förmodligen den oöppnade svindyra parfymflaskan som hon fått av sin bror Robert i avskedsgåva. Typiskt. Den första riktiga parfym hon någonsin ägt. Lize svor mellan tänderna, lyfte upp sina tunga resväskor och gick vidare. Taxi var bara att glömma. Den skrålande och dansande folkmassan fyllde hela avenyn. De dansade på taket på de bilar som ivrigt tutande försökte ta sig fram.

Med ilskna tårar brännande i ögonvrårna insåg hon att hon hade kunnat välja en bättre dag att komma till stan på.

S:t Elvis dag.

Husen var tapetserade med jättelika porträtt av en fet svarthårig karl i urmodigt glittriga kläder, och stora amerikanska flaggor hängde mellan husen. Smaklöst. Hon kände vagt igen musiken som kolliderade med sig själv och blev till en olyssningsbar kakafoni med den smeksamma rösten som enda gemensamma nämnare.

Lize armbågade sig surt genom folkmassan som slängde henne hit och dit som en vante. Armarna kändes som bly. Hon var fullständigt utmattad efter tolv timmars tågresa stående i en stinkande korridor.

Hon började undra vad hon egentligen gjorde här. Hon hade alltid drömt om att komma till det glittrande CoMa. På nåt sätt tjäna pengar. Bli någon. Leva ett liv, inte bara existera. Den började verka idiotisk – en dum lantlig barnslig dröm.

”Are you lonesome tonight?” vrålade en smal karl med slarvigt färgat svart hår rakt in i örat på henne.

Lize stirrade förskräckt på honom och snabbade på stegen så mycket hon kunde med de tunga väskorna i händerna. Hon började redan ångra att hon hade åkt hit.

Under hela sin uppväxt hade Lize hört berättelser om CoMa. Hon hade i sina drömmar byggt den till en fantasistad där allt underbart skulle gå i uppfyllelse. Där tjusiga människor gick omkring i vackra kläder bland de glittrande, gracila skyskraporna som trängde rakt upp genom de virvlande grå molnen. Det var ju vad alla berättade. Det var det hon såg i alla serier på TV. Och de få som återvänt till hennes lilla hemby – de var så världsvana, hade så gott om pengar och var så annorlunda. Så spännande.

När katastroferna visades på TV-nyheterna; våldet, misären, den eskalerande miljöförstöringen och den aldrig sinande invandringen; hade hon bara slagit dövörat till. Fast nu började hon ju undra. Fanns inte hennes drömmars CoMa?

Luften som blåste ut från en fläkt fick henne nästan att kräkas. Bestämt höll hon andan i femtio meter tills det började svartna för ögonen. Hon ställde ner väskorna för ett ögonblick och sträckte på ryggen. Betraktade husfasaderna som sköt upp mot himlen. Det vill säga, det lilla som syntes av dem mellan de jättelika porträtten av den fete karln. Metallen var ärgad och sotig. Hela metallflak hade bitvis lossnat och avslöjade tyfusfläckig betong.

Förskräckt såg hon in i en gränd där ett gäng med rakade, tatuerade skallar ägnade sig åt att systematiskt förvandla ett mänskligt bylte till en blodig massa utan att någon av de förbipasserande reagerade. Genom skogen av tunga kängor och muskulösa ben klädda i alltmer blodigt vitt såg hon en glimt av mörkbrun hud och svart hår. På deras vita jackor med huvor lyste Stormtrupp 5, Skånekommandot, i rött under symbolen hon visste stod för Bevara Norden vitt . En av dem hade huvan uppdragen över den rakade skallen. Han tittade plötsligt upp mot henne. Det svarta andningfiltret över näsa och mun fick honom att se ut som något ur en mardrömslik splatterfilm.

Hastigt, med spyan hängande i halsen, vände hon sig om och såg in i ett skyltfönster. Billiga secondhandkläder hängde konstfärdigt arrangerade på skalliga ålderdomliga skyltdockor med meningslösa leenden. Hon rynkade på näsan och höll på att falla omkull när hon såg prislapparna.

En vag känsla fick henne att slänga en blick över axeln och hon lyckades rycka till sig sin ena väska just som den höll på att få egna ben och pinna iväg. En ung grabb med finnigt ansikte och smutsiga kläder ryckte ursäktande på axlarna och gick obekymrat iväg.

Lize lyfte upp även den andra resväskan och gick vidare. Det konstanta larmet påskyndade den smygande huvudvärken och fick den att plötsligt explodera från tinningarna. Hon smet in på en tvärgata som i jämförelse med den dansande hysterin på avenyn nästan föreföll folktom. Några taxibilar stod parkerade, och chaufförerna stod i en klunga och drack öl utanför en servering. Blygt närmade hon sig dem. Först försökte hon påkalla uppmärksamhet utan att egentligen göra något. Hon tyckte att resväskorna borde räcka som signal, men inte ett huvud vändes åt hennes håll. Hon gick fram till en av karlarna som stod ytterst i klungan, en svartmuskig man i före detta vit undertröja under en tjock fårskinnsjacka.

”Ursäkta?” viskade hon skyggt.

Han vände den slitna gula plasttandpetaren ett varv i munnen och tittade på henne uppifrån och ner. På hennes permanentade smålockiga hår, på den blommiga blusen, på pärlhalsbandet i plast, på de prydliga jeansen och lågklackade skorna.

”Ursäkta, jag skulle vilja åka till mitt hotell.”

”Jag har rast”, muttrade han ointresserat och ignorerade henne.
”Jaha, finns det möjligtvis någon annan som kan köra mig då?”

Han ryckte på axlarna.

”Äh, förbarma dig över tjejen. Ser du inte att hon är ny i stan”, sa en ung kille som av utseendet att döma hade all världens blod i sina ådror.

”Gör det du.”

”Batteriet är tomt.”

Mannen med den vita undertröjan suckade och nickade mot en bil som mer såg ut att användas till Stock Car-racing än till taxiverksamhet. Lize hade redan bokat hotell men chauffören utstötte ett kluckande läte när hon gav honom lappen med adressen. Lize visste inte riktigt om hon skulle tolka det som att han förstod eller som om något var väldigt lustigt. Hon tyckte att Rosengård lät vackert.

Han körde henne ut från centrum och in i ett område med fallfärdiga hus byggda någon gång på 1970-talet. Av utseendet att döma skulle de ha mått bra av att rivas tjugo år senare. På balkongerna, som krävde dödsförakt för att gå ut på, flaxade rader av tvätt. Lize stirrade på hyddorna som likt ogräs växt fram mellan de höga husen. De verkade ihopsatta av samtliga material människan någonsin uppfunnit. Stora grisar med namn tatuerade på sidorna sprang och bökade i de minimala leriga gränderna mellan husen. Ovanför dem satt stora billboards med pedagogiska budskap på ett dussin språk om faran av att skaffa för många barn. Inte för att det verkade ha någon större effekt om man skulle döma av de ymniga resultaten som barfota sprang omkring i leran. Lize var helt övertygad om att hon kommit till Mogadishu.

Chauffören stannade utanför ett hus som såg exakt likadant ut som alla de andra. Den enda skillnaden var att någon hade sprayat Hotell i rött ovanför porten. På torget utanför, myllrade människor mellan torgstånd som verkade sälja allt som överhuvudtaget gick att sälja. Bara med en hastig blick såg Lize ledsna frukter och grönsaker, möbler som i bästa fall varit nya när hennes föräldrar varit spädbarn, färgglada kartonger med gamla spelcartridges som garanterat var piratkopior, guldglittrande smycken i plast, hönor och kaniner i trånga burar …

”Du, du måste kört fel”, stammade hon.

Chauffören tog ut sin vältuggade tandpetare. ”Nix. Det är hit du ska. Jag vill ha femhundra.”

Lize hickade till. ”Femhundra?”

”Japp.”

Hon gav honom sitt betalchip och han drog det genom läsaren. Motvilligt hjälpte han henne sedan ut med väskorna ur bilen, högljutt muttrandes om för lite dricks. Hon tittade efter honom när han åkte iväg. Det kändes som om han dumpat henne halvvägs till Calcutta.

En kille i 20-årsåldern hoppade ner från ett rostigt räcke. Han släntrande fram till henne och tittade på henne uppifrån och ner. ”Eh”, utstötte han och log med trasiga tänder.

”Hej”, svarade hon skyggt och tittade på hans nakna överkropp som var översållad med geometriska blå tatueringar, de trasiga jeansen och de smutsiga fötterna instuckna i ljusgröna badskor i plast.

”Ioa’et’Wiz”, sa han inbjudande, ”Nu’oa’i’citi?”

Lize stirrade på honom. ”Förlåt?”

Han skrattade och visade upp fler ruttna tänder. ”Ja’eter Wiz. E dù ny i CoMa?” sa han långsamt med viss möda.

Hon nickade.

”Wow, bene. Ja’ försöka prata bra, oké? De’kan vara bene här”, han tittade kisande på den fallfärdiga omgivningen, ”men man behöva connection. Yes? Veta vem snacka med. Ja’ skaffa dig tutti va’dù vill ha. Uppers, downers, jobba, kvart, käk, kille, tjej – allt vad dù vill till bästa pris. De’é ba’ snacka me’Wiz, så fixar ja’!” Han log ännu mer inbjudande med sina bruna tänder, och Lize nickade utan att egentligen fatta ett ord vad han sagt.

”Säg va’dù vill ha!”

”Jag kan väl få tänka på det?” frågade Lize tveksamt

”Oké! Ba’ fråga efter me’. Alla känna Wiz!”

”Va bra”, muttrade hon och började kånka in med väskorna.

”No, no! Låta me’!” Han ryckte tag i hennes väskor och gick före henne in i den mörka och smala entrén som var upplyst av en ensam glödlampa, prickig av flugskit. Efter femton meter bredde en spiralformad trappa ut sig framför dem och intill trappan stod ett enkelt bord. En sanslöst fet kvinna satt innanför bordet och tittade apatiskt på två TV-apparater som sände samma såpopera.

”Maggan! Gäst!” ropade Wiz triumferande.

Maggan suckade tungt och vred sig motvilligt mot dem medan den gamla kontorsstolen kved plågat. Lize räckte tyst fram bokningslappen. Kvinnan famlade efter ett par ihoptejpade glasögon med tydliga fingeravtryck över hela linserna. Hon läste långsamt samtidigt som hennes läppar rörde sig. Med ännu en tung suck tryckte hon på en knapp på det uråldriga tangentbordet framför sig och stirrade in i en monitor som huvudsakligen verkade hållas ihop av tuggummi, plåster, tejp och god vilja. Efter en stunds stirrande tog hon fram en plåtburk och grävde upp en näve med nycklar som hon långsamt sorterade igenom tills hon slutligen hittade en hon verkade nöjd med. Hon slängde fram nyckeln till Lize.

”Jag vill ha betalt i förskott. Vill hon betala per timme, per dag eller per dygn?”

”Per dygn”, sa Lize osäkert.

”Hmm”, var allt kvinnan svarade. Hon tittade upp på Lize. ”Och hur länge ska hon stanna?”

”Jag vet inte.”

Maggan rasslade ur sig en lång harang som gick ut på att om Lize betalade för tre dagar så fick hon tio procents rabatt. Lize slog till.

”Två hundra.”

Lize blinkade. ”Jag betalade femhundra för taxin hit”, sa hon förvånat.

Maggan och Wiz började gapskratta. Maggan skrattade så tårarna sprutade och bilringarna hoppade.

”Femhundra!” klämde Wiz ur sig, ”wow!”

Röd i ansiktet lade Lize tigande sitt kreditchip på bordet framför Maggan och tittade noggrant på kvittot innan hon skrev på det. Hon tog nyckeln och släpade sedan fram väskorna till hissen.

”Hissen är paj. Hon får ta trapporna”, rosslade Maggan med pipande luftrör mellan två skrattattacker.

Lize tittade på numret på sin nyckel. 621. Hon började bestigningen.

Korridoren på sjätte våningen hade en gång varit målad i en sjukligt gul färg. Spåren syntes fortfarande i gliporna mellan lagren av de lokala konstnärernas verk. Tagsen avbröts av gapande dörrhål. Lize greps plötsligt av fasa för att hon skulle tvingas bo utan dörr. Sedan insåg hon att det var lägenheter som gjorts om till enkelrum som låg i grupper om tre och fyra med gemensamt badrum.

Hotellrummet var ett råtthål. Det luktade unket när hon andfådd drog in luft. Hon smällde igen dörren och gick fram till fönstret som hon efter ett par minuters närkamp fick upp. Hon stirrade ut över torget och kände den tunga odören av sopor och djurspillning. Det var i alla fall bättre än rummets instängda och ohälsosamma luft. Hon spetsade öronen åt de konstiga ljuden; gnissel, dunsar och skrik. Först trodde hon att de kom från torget men insåg långsamt att de kom från grannrummen. I rasande fart låste hon dörren, hakade på säkerhetskedjan och ställde en stol under det gammaldags dörrvredet. Hon kurade ihop sig på den inpyrda sängen som stank av åratals snuskavlagringar och stirrade på de trasiga tapeternas psykedeliska mönster i orange och grönt. Och grät.