Regnet hängde hotfullt inne de grå låga molnen som låg som ett täcke över den medeltida kyrkan. Den välkrattade grusplanen framför kyrkporten var full med svartklädda och synnerligen välklädda människor. Med tanke på den avlidne var medelåldern förvånansvärt hög.
Harleyn gav i från sig ett sista dovt mullrande och tystnade sedan. Mic parkerade och gick sedan upp mot öppningen i den låga muren där två stadiga män i mörka kostymer, sobra slipsar och mörka glasögon stod parkerade.
Mic räckte fram sitt ID-kort, sitt splitternya ID-kort, där det stod Mic Dextler under bilden av honom. Den ena vakten drog kortet genom sin läsare som omedelbart blinkade grönt. Mic vinkades förbi den massiva vaktkedjan. Det kändes ovant att bli insläppt genom stora entrén och inte behöva smyga in bakvägen.
Han såg direkt Erics mamma i folkmängden där hon stod omgiven av deltagande bekanta. Hon gav honom en mordisk blick genom det svarta floret.
Han kände sig lika låg och kall som de grå molnen. Sakta lutade han sig mot en monolit och tände eftertänksamt en cigarett. Han betraktade människorna som samlats. Människor som inte kände Eric och aldrig hade känt honom. Som aldrig hade brytt sig om honom medan han levde men som nu plötsligt dök upp som asgamar. Bittert tänkte han att döden alltid segrar över livet.
En skälvning gick genom församlingen och huvuden vreds stirrande mot öppningen i kyrkmuren. Mic lät blicken svepa för att hitta orsaken.
Maria och Zoe della Santos uppenbarade sig omgivna av Ljung och hans gråklädda mannar. Mic betraktade kvinnan som hade dödat hans bror. Kvinnan som hade lovat Eric hans död och inte tagit tillbaka sitt löfte.
Det pep ilsket i under hans kavaj. Han fumlade i fickan och slog på transceivern.
”Det var fan på tiden!” sa Eric.
”Ursäkta”, muttrade Mic knappt hörbart. Strupmikrofonen avläste hans struprörelser som skickades ut i etern. Han stack ner handen i fickan igen och fick upp två CytronBlue som han tuggade sönder med en grimas.
”Vad är på gång?”
”Det ser du väl själv.”
”Nej, jag har bara sett ett jävla buskage medan du har stått och drömt.”
Mic lade handen över sitt rockslagsmärke där minitatyrkameran satt.
”Lägg av!” fräste Eric.
Mic vred sig långsamt mot sällskapet i antågande.
”Åhå!” sa Eric. ”Ser man på. Jag får visst fint sällskap på min hädanfärd.”
”Det där var inte kul”, fräste Mic.
”Sänk rösten om du inte vill att folk ska tro att du snackar med spöken”, fnissade Eric rått i Mics öra.
Mic suckade.
Eric garvade.
Zoe vandrade tveksamt mot Mic, men ändå på en spikrak kurs. Hon höll Ninas hand i ett krampaktigt tag. Mic betraktade de två flickorna som var som natt och dag. Zoe, med sitt svarta hår och evigt solbrända hy, klädd i svart designerkavaj och svarta läderbyxor. Nina med sitt bleka ansikte och det luxiösa röda håret som föll som ett tjockt vattenfall ner på ryggen av den korta, svarta, djupt urringade klänningen. Och bakom dem, Maria della Santos, som såg ut som storkapitalet personifierat i sin strikta dräkt. Tom, bredvid henne, drog alla blickar till sig med samlingen av afrikanska halsband som ringlade ner på den bara, muskulösa magen som skymtade under den blodröda jeansjackan med avslitna ärmar.
Zoe släppte Ninas hand när hon stannade framför Mic. Han tittade på henne där hon stod framför honom med nedslagna ögon. Folksamlingen stirrade spänt på dem. Han väntade på en lång ursäkt.
”Jag älskar dig”, sa hon med liten röst.
Han stod och väntade på mera. Plötsligt tittade hon upp och såg honom rakt i ögonen.
”Jag älskar dig!” muttrade hon aggressivt.
”Gör nåt, stå inte där som ett fån!” väste Eric i hans öra.
Erics röst sparkade honom ur hans förlamning. Han tog tag i henne och ryckte henne mot sig. Hennes armar slöt sig smärtsamt hårt runt hans nacke.
”Nästa gång slår jag tillbaka”, mumlade han i hennes öra.
Hon lutade sig tillbaka och kysste honom hårt. Och allt var bra igen.
Över hennes axel såg han Erics mamma stirra på dem med ögon som blå laserstrålar. Hatiskt var ett alldeles för snällt ord för att beskriva hennes blick.
Lize steg ut ur bilen efter Monie. Max följde snabbt efter. Lize såg ut över kyrkplanen. Hennes ögon zoomade in paret som hårt omfamnades. Känslorna virvlade som en subsonisk storm när sorgen över Jocke kraschade igenom de lugnande kemikaliernas spärrar. Ensam igen. Hon kände tårarna komma. Någonstans var livet inte rättvist. Varför Jocke? Varför inte Eric eller Tom eller någon annan? Var det hennes fel? Och Nishin som i alla sin ondska ändå varit hennes stöd, hennes förtrogne, hennes… Hon började snyfta okontrollerat. Monie lade armen om henne och räckte henne en näsduk.
Max drog iväg dem mot öppningen i den låga muren. Rörelsen tvingade henne att skärpa sina tankar. Folk hade börjat gå in i kyrkan. Max och Monie nickade mycket avmätt mot Mic och Zoe. Mic gav Lize en liten kram men hon kunde känna avståndet, kylan och hon märkte frosten i Zoes ögon. Ännu en förlust. Ännu en sorg.
Max och Monie svepte in henne i kyrkan som en levande våg. Mic stirrade efter henne. Han kände att hela della Santos följe stod och trampade bakom honom och började gå in. Kyrkan var nästan full och de fick sätta sig på de bakersta bänkarna, vilket passade honom bra. Han hade ingen lust att sitta med Evas ögon brännande i nacken.
Orgeln brusade och prästen började mala på med ord som var hundratals år förbi sista förbrukningsdag. Kistan som stod framme vid altaret hade fullständigt försvunnit i ett jordskred av blommor. Mic kände hur det började kittla i näsan. Sen kom smällen i huvudet när CytronBlue kickade in överväxeln.
”Whooa!” skrattade Eric. ”Synd att dom inte har någon holoprojektor. Snacka om schysst show!”
Mic tog ett avgrundsdjupt andetag, låste diafragmamusklerna och höll på att krossa Zoes hand i ett försök att inte börja asgarva.
”Den tragiskt bortgångne ynglingen rester sig ur graven!” fortsatte Eric hysteriskt fnissande.
Zoe betraktade oroligt Mics snabbt rodnande ansikte. Tårarna började rinna ner för hans kinder.
”Mic, jag är så ledsen…” började hon.
Han skakade förtvivlat på huvudet. Eric vrålade av skratt. Mic kunde inte hålla sig längre utan stoppade in ärmen halvvägs i munnen för att dämpa skrattet. Huvuden vreds mot honom. Zoe klappade honom deltagande på kinden.
”Eric, lägg av!” flämtade Mic i en nödvändig andningspaus.
Zoe ryckte bort handen från honom som om hon bränt sig och tittade anklagande på Mic.
”Han är med…?” viskade hon.
Mic nickade krampaktigt.
Hon tryckte till bakom sitt öra och aktiverade mottagaren i skallbenet,
”Välkommen, välkommen, Zoe!” fnissade Eric, ”till såpoperan Liket lever. I dagens avsnitt: Moder dör av hjärtattack när hon ser sin avlidne son plötsligt resa sig från graven! Yes! YES!!!”
Mic såg hur det började rycka i hennes mungipor. Hon lutade sig emot honom.
”Eric, försöker du få oss utskämda för all tid och evighet?”
”Nåt måste man ju göra för att stå ut med den här jävla showen! Tycker ni att jag borde börja spöka för morsan? Dansa på bordet under begravningskaffet kanske?”
För en utomstående satt hon osedvanligt rakt i ryggen och såg ut att vara djupt gripen av stundens allvar. Mic – och Eric såg skrattårarna som rann ner för hennes kinder.
”Zoe, jag känner mig hedrad över ditt allvarsamma deltagande i denna sorgliga stund. Se hur hon begråter sin unga svågers lyckliga död”, garvade Eric.
Zoe exploderade. Och räddades av den mäktiga kören som sjöng en pampig Monteverdihymn. Zoe sjönk ner på knä och dolde sitt ansikte bakom bänken. En bekant till Erics mamma tittade deltagande på den förtvivlade flickan.
Lize satt tom och tittade på ceremonin. Det var bara den dunkande huvudvärken som höll henne vaken. Hon mindes med skärande smärta tortyren på mammas och pappas begravning när alla okända människor prompt skulle visa sitt deltagande. Hon hade stått där med sitt fixerade stela lilla leende och varit tapper, kramande Bob Yamashis hand som om det var den enda kvarvarande förankringen till livet. Och sedan var det Christophe. Och alla partymänniskor som glammade i kyrkan och hon som var så hög att hon flög. Hon hade inte landat på veckor efteråt. Eller om det var år. Hon kom inte ihåg.
Automatiskt reste hon sig när den avslutande hymnen spelades. Disharmonin mellan hymnen och huvudvärken gjorde henne kräkfärdig. Hon var vagt medveten om att Max och Monie föste ut henne ur kyrkan. Hon grät. För Jocke som bara fått några enkla ord av en stressad begravningsentreprenör innan kroppen hade skickats in i ugnen. För kärleken hon förlorat. För vännen hon förlorat. För minnena som för evig skulle vara smittade med sorgkanterna av Nishins grymhet. Ändå, ändå kunde hon se Jockes leende som en blinkande liten sol inom sig. Hon klamrade sig fast vid det. För att överleva några minuter till.
Eric mamma stod ute på kyrkplanen och tog belevat emot kondoleanserna. Lize hoppades på att hon sa de rätta orden, vad kom hon inte ihåg. I ögonvrån såg hon Mic vinka till dem. Monie tittade frågande på henne och hon nickade jakande. De närmade sig gruppen som stod isolerad från de andra sörjande.
”Roligt att se att du mår lite bättre”, hälsade Maria della Santos vänligt.
En rödhårig flicka stod bredvid Zoe och stack fram handen. ”Hej, Nina heter jag!” sa hon glatt.
Hon tittade koncentrerat på den rödhåriga flickan. ”Susanne Christo”, svarade hon och noterade dimmigt att huvudvärken var borta.
