Det finns vissa som fångar min uppmärksamhet. Som skiner som irrbloss i mörkret. Som jag studerar. Deras små patetiska hjärnor är upptagna med allt det som är skillnaden mellan dem och mig själv. Men just därför är de så roande. Och insikten får mig att växa. Bit för bit.
Eric stod i fönstret och tittade ner på gatan tjugo våningar under honom. Det såg ut som en myrstack därnere. Alla sprang åt olika håll. Ingen mening. Inget mål. Ingen logik. CoMa i ett nötskal. The COpenhagen- MAlmoe region som det så tjusigt kallades på officiell utrikiska.
Från att ha varit något som tyska turister i nödfall passerade på väg till fiskesemestern i den berömda skandinaviska vildmarken hade CoMa – eller Köpenhamn och Malmö som det fortfarande kallades på den tiden – blivit ett av de hetaste objekten på den internationella fastighetsmarknaden.
Den Europeiska Unionen hade blivit en oemotståndlig sockerbit mitt i ett hav av svält och umbäranden. Flyktingar hade kommit från det förgiftade öst. De hade flytt undan de fanatiska fundamentalisternas krig i mellanöstern. De hade vandrat från ett Afrika där Sahara härskade allt mer oinskränkt. Miljoner hade seglat från ett Kina som höll på att sjunka av överbefolkning. Europas antika städer hotade gå under av vågen av människor och kriminaliteten som är slummens ständiga följeslagare.
Sedan sprängdes Paris. Och mardrömmen om den nukleära terrorismen blev till sist verklighet.
De multinationella företagen fick upp ögonen för de enorma arealerna av oexploaterade åkrar kring de förhållandevis lugna tvillingstäderna vid unionens yttre kant – och CoMa föddes. Det dröjde självfallet inte länge innan folkvandringen följde efter. Trots att CoMas befolkning hade ökat explosionsartat var det fortfarande bättre än det katastrofala läget i Warzawa, London, Frankfurt, Milano och Barcelona. Där rådde nästintill inbördeskrig mellan de som har och de som inget har. Något bättre alltså, men CoMa balanserade ändå på den fina gränsen till sammanbrott.
Eric smuttade på det rykande gröna teet. Själv gick han inte ut – inte om han kunde undvika det. Det blev kanske fyra gånger om året. Max. Det var ohälsosamt där ute. Desperata galningar och syraregn. Obotliga virus och terroristmissiler. Nästintill dödlig UV-strålning och ett gatuvåld som förr gick under benämningen krig.
Dessutom, varför skulle han gå ut när han hade hela världen inom räckhåll?
”Eric, samtal.” Den vänliga, kvinnliga rösten från hans Matsu DigiGraphics Mach Five klingade i det tysta rummet.
”Okej.”
Hans mors ansikte dök upp i en monitor. Precis som varje gång han såg henne, hade hon ytterligare en ny trendig frisyr. Hennes årliga frisörräkningar skulle lätt ha kunnat hålla ett halvt flyktingläger med mat och husrum.
”Älskling, jag ska ha middag på fredag. Det kommer några mycket trevliga flickor i din ålder.” Hennes femtioåriga ansikte var en kall slät mask av plastikoperationer och föryngringskurer.
”Mamma”, Erik suckade. De hade gått igenom det här hundratals gånger.
”Jag vill faktiskt bara väl!” snäste hon. ”Du kan inte sitta instängd i den där lägenheten hela livet.”
”Mamma, jag kommer inte.”
”Ja men, jag … ”
”Hej då, mamma.” Eric gjorde en snabb gest upp mot Matsuns allseende kameraöga i taket och bilden blev svart med fraktalspiraler i primärfärger.
”Eric, samtal.”
”Vem?”
”Din mamma.”
”Svara inte.”
”Nej, Eric.”
Han plockade upp sin tekopp och stannade tveksamt mitt på golvet i den enorma etagevåningen som i dessa dagar kostade fantasisummor i hyra. Världsliga bekymmer som pengar ägnade Eric sällan en tanke. Det betalade han andra för att oroa sig för. Våningen var smakfullt men opersonligt inredd av någon som hans mor kände. Själv hade han lika gärna kunnat bo i ett garage så länge hans prylar fick plats och han hade någonstans att sova.
Efter en stunds tveksamt stirrande ner i den dimgrå mattan slog Eric sig ner framför den kraftfulla stacken av den bästa biobaserade högteknologi pengar kunde köpa. Han anslöt den tunna kabeln till nervjacket bakom örat och slöt ögonen. Ruschen mot det vita ljuset kittlade nervändarna till ett behagligt rus. Plötsligt hängde han i den blå tomheten. Han log utan att ha någon mun att le med. Han var hemma. Han svingade sig ut i tomheten och tog sig snabbt upp till en hemligare nivå dit få hittade. Han hade ett bestämt mål.
Förutom affärer var underhållning den virtuella världens största verksamhet. Det mest populära var taskiga, billiga virtuella ”goovies”, en bland ning av spel och film som härstammade från Dungeons & Dragons i ett dimmigt förflutet, som den stora massan vakendrömde under större delen av sin lediga tid. Sedan fanns hela skalan upp till de exklusiva klubbar som Eric frekventerade.
Purple Haze var favoriten. Medlemskraven var extrema och bara de allra skickligaste fick tillträde. Överbegåvade människor från världens alla hörn möttes i en osannolikt vacker lokal som fått Versailles spegelsal att verka beige. Ett rent programmeringsmästerverk även enligt Erics synnerligen höga krav.
Purple Haze hade två olika adresser. Dels den vanliga där man kom direkt in i den stora luftiga salen med sina många sittgrupper. Dels var det specialadressen som bara trogna och pålitliga gäster fick. Där försäkrades man total privacy. Ingen såg när man kom och ingen såg när man gick. Den kunde användas för hemliga möten, men den stora grejen var exotisk sex där ingen smak var för udda för att förbli otillfredsställd.
Eric brukade ofta använda specialen, men han var fortfarande matt efter nattens övningar. Han steg istället in i stora salongen.
”Hej, Eric!” Varma, intima hälsningar svepte runt honom, omfamnade honom. Som gälla magnesiumblixtar skar de genom hans huvud. De var alla där. De senaste nyheterna från Seattle, Kiev, Bogotà och Söul flödade igenom honom. Det hade blivit som en drog. Ett behov. Han stod inte längre ut med den tröttsamma processen att konversera i realtid, att försöka lista ut de sociala koderna och försöka läsa mellan raderna. Det tog sån tid. Här i tomheten tog ett femton minuters samtal fyrtio sekunder i ordlös kommunikation.
Han tittade ut över rummet och såg de välkända ansiktena. Han hade ingen aning om hur de såg ut i verkligheten. Här kunde man se ut precis som man ville. Marilyn Monroe eller Monstret från svarta lagunen, det var bara en fråga om skicklighet, kreativitet, tycke och smak. Själv hade han bara förbättrat sitt utseende en smula, även om han ibland roade sig med att leka bodybuildad steroidmacho eller vätesuperoxidad bimbo med överdimensionerade silikontuttar.
Det skröts vilt om fantastiska elektroniska raider som inbringat miljarder, ny programvara som skulle frälsa världen och spel som med ens skulle få sina fattiga kreatörer att med katapultfart bli världsberömda. Med andra ord var det precis som vanligt.
Långsamt började Eric utskilja något utöver det vanliga i skvallret och skrytet. En disharmoni. Något nytt. Han visste inte riktigt vad. Hans högt analytiska hjärna filtrerade information med en fascinerande hastighet och sade till honom att den hade hittat bitar som inte stämde. Små bitar här och var som inte verkade ha någon upphovsman. En bank som oförklarligt hade gått i konkurs. Raider in i idiotsäkra system. Plötsliga, oförklarliga börsfall i sydostasiens dynamiska ekonomier. Rykten om att Della Santos, Inc. hade rekryterat två notoriska free lancers som svurit på att aldrig slava för något storföretag. Samma två free lancers hade därefter totalt försvunnit från scenen. Vetskapen om affärsfantomen Susanne Christos plötsliga och för tidiga död. Små anomalier i denna, den mest välordnade av världar.
Tvärs över rummet stod Yoko och pratade med två crackers från Aspen. Eric slog raskt bort sin hjärnas förvirrade signaler. Han kände till de där två. I en attack av tonårigt övermod hade de försökt knäcka Chase Manhattan och befria banken från X antal miljarder. Tyvärr kodade de sig rakt in en nätt liten fälla signerad San Diego och David Thornton, chef för U.S. Federal Bureau of Information Security.
Thornton var snäll. Han gav dem ett val. Livstid i San Quentin eller att börja jobba för honom. Socialt hade de lika gärna kunnat välja San Quentin. Folk skydde dem som pesten eftersom alla på goda grunder antog att de ständigt var buggade av AI:n i San Diego som designat fällan till att börja med. Yoko var en av de få som överhuvudtaget talade med dem eftersom hon försökte pumpa dem på mer info angående AI:n.
Yoko såg solid ut, det främsta tecknet på skicklighet i den här imaginära världen. Hon märkte hans blick och tittade upp. Han kände direkt hennes blyga beröring tvärs över rummet. Utan att tala med varandra tog de sig upp på ett annat plan, iväg från de andra. De slog på alla sina säkerhetsprogram och isolerade sig i en litet bubbla hängande i den imaginära stratosfären halvvägs till Söul.
”Jag har saknat dig”, viskade Yoko.
En rysning av spänning skakade honom. Han kände hennes spöklikt lätta smekning över bröstet.
”Yoko!” Hungern flödade som glödande magma genom honom. Än mer intensivt kände han Yokos skygga passion. Hon rörde spöklikt vid honom, precis där han längtade efter att bli smekt. Han kysste henne precis som hon ville bli kysst. Med händer som inte fanns, smekte de varandra på känsliga ställen som inte fanns. Lusten var sprängande. Lusten var outhärdlig. Lusten var allt. Det var metafysiskt, inte fysiskt. En hotline rakt in i hypofysen. Med känslor så sammansmälta att de inte visste vem som kände vad, färdades de tillsammans in i den glödande solen. Eric kände inte sperman som rann längs hans ben tjugo våningar upp och fortsatte ner på den dimgrå designermattan.
Han var ett med alltet.
Andlös och kroppslös flöt han där i tomheten med Yoko. Tillät sig att känna allt det han aldrig annars tillät sig känna, i verkligheten. Yoko kysste honom. Lätta spökläppar i Söul rörde hans i tomheten.
”Jag måste gå ur. Pappa”, förklarade Yoko med en tyst viskning. Han log med sin ickeexisterande mun. Långsamt, dröjande kände han henne glida bort. Försvinna in i den blå verkligheten.
Han småskrattade uppsluppet. Trots att hon var assisterande professor vid Söuls universitet för informationsteknologi var Yoko livrädd för sin far. Å andra sidan var hon bara sjutton. Och hennes far inbillade sig att han hade lyckats hålla henne kysk som en Birgittinernunna. På det fysiska planet hade han i och för sig helt rätt.
Yokos familj var japaner, men hade som så många andra flytt efter att The Big One – den som alla väntat på i årtionden – hade fått det japanska undret på knä och lämnat Tokyo i ruiner. Moder Jord hade än en gång visat vem det är som egentligen bestämmer. Det var inte själva jordbävningen som dödade miljoner människor, utan eldstormarna som fick staden att explodera lika snabbt som en aldrig så välriktad kärnvapenattack.
Eric tillät sig lyxen att bara hänga där i den imaginära stratosfären över Tasjkent. Han drömde om Yoko, kände den bultande längtan efter henne trots att det bara var sekunder sedan hon givit sig av. Yoko var den enda människa han någonsin åtrått, längtat efter, kunnat tala med. Långsamt började han dala nedåt, i alla fall åt det håll som alla kommit överens om var nedåt. Han slöt sitt inre öga och bara njöt. Efter en evighet öppnade han ögonen och såg oförstående på de grå dimmorna som börjat virvla som av en spökvind i det blå vakuumet.
Dimmorna växte sig allt tjockare och solidare. En kall hand kramade hans hjärta. Med en viljeansträngning höll han sig passiv. Genom hans fortfarande avslappnade hjärna rusade tankarna. En dröm? Hade han somnat? Eller vad hände? Av rent professionellt intresse åsåg han dimmorna som han aldrig vare sig hade hört talas om eller upplevt.
Dimmorna virvlade på. Ett oändligt fält av virvlande grå dimmor så långt ögat kunde se. Känslan var den samma som när man flyger genom molnen på väg till en annan världsdel. Men ett odefinierbart hot genomsyrade det virvlande grå.
”Min vän. Du har kommit vilse.”
Rösten kom alldeles bakom honom. Han vände sig häftigt om. Ingenting.
”Min vän. Jag ska hjälpa dig hem igen.”
Den spöklika rösten. Igen. Alldeles bakom honom.
Eric kastades brutalt ner i en virvlande malström. En centrifug. Och satt plötsligt och stirrade dumt på den torkande fläcken på sina byxor tjugo våningar upp.
