Genève roar mig. Här sitter männen i sina konservativa rustningar av blyertsgrå lightweight cool-wool med sin patetiska tro att de regerar den värld de tror sig förstå bäst av alla. Därför är jag omåttligt road av att ställa till med små hyss som de överhuvudtaget inte förstår. De skrattar inte ens. De bara ökar konsumtionen av magsårsmedicin.
Ordförande, Herr Breuer, stirrade bistert ut över församlingen som satt samlad runt det stora sammanträdesbordet i mörk ek. De var direktörer i Commission for European Computer Security, en ohelig sammanslutning av multinationella företag och europeiska regeringar. Deras uppgift var att övervaka den europeiska delen av det internationella datanätet samt de europeiska artificiella intelligenserna. De slog hårt ner på alla former av missbruk av Nätet och var fruktade av så väl vanliga hackers som storföretag och regeringsorgan.
Av de tjugofem deltagarna var det bara två som stod ut. Catherine Smith därför att hon var kvinna. Luigi Terravecchio därför att han tydligt stöttade den italienska modeindustrin. Han var den ende som inte var iförd blyertsgrå kostym med väst och vit skjorta. Han hade istället en varmblå kostym i strukturvävd hampa med matchande havsgrön t-shirt. Ingen slips – bara det!
Herr Breuer tyckte inte om Catherine Smith därför att hon var kvinna och till råga på allt amerikanska. Han fnös åt oförskämdheten som European Computer Securitys amerikanska motsvarighet hade visat genom att skicka en kvinna som observatör. Att hon sedan hade fantastiska meriter rörde inte Herr Breuer i ryggen. Kvinnor hörde inte hemma i hans värld.
Han tyckte inte heller om dandyn Terravecchio med sina ständigt skiftande älskarinnor samt en trogen hustru och fyra barn hemma i Rom. Påfågeln brukade Herr Breuer kalla honom i sina tankar. Herr Breuer slet sig från italienskt herrmode till mer väsentliga saker. Styrelsen satt artigt och väntade på att han skulle börja. Han tittade ner i sin agenda.
”Eric Dextler”, var allt han sa.
Solljuset smög genom de tunga gardinerna in i den kompakta tystnaden. Bara luftkonditioneringens fläktar viskade mjukt. Sveriges delegat, Gunnar Larsson, en magerlagd man med hästansikte, harklade sig till sist.
”Det finns inte mycket att rapportera”, sa han undergivet på den typiska engelska med amerikansk accent som alla svenskar verkade använda,
”Han är ständigt några steg före oss. Vi har bara indicier, inga bevis.”
Styrelsen åsåg hur Herr Breuers tunga ansikte långsamt färgades rött.
”Fem år. Fem år har vi arbetat med fallet. Och fortfarande ingenting?” Hans tunga schweizertyska accent underströk hans återhållna vrede. Larsson stirrade ner i bordet. ”Han är mycket skicklig”, svarade han lamt.
”Menar du att trots alla ECS:s resurser så gäckar han oss fortfarande? Jag skulle vilja påstå att det är otroligt, för att inte säga skandalöst!”
Styrelsen hoppade till vid Herr Breuers kraftfulla ord. Han var annars en mycket avmätt man som sällan gick till verbala överdrifter.
”Fallet Dextler har från och med nu topprioritet. Jag vill inte se ett enda illegalt intrång i våra medlemsorganisationers system som bär Dextlers signatur. Förstått!”
Styrelsen nickade allvarligt och samfällt under Herr Breuers bistra blick.
”Vidare. Herr Gardancourt. Er rapport.”
Den bleke franske greven reste sig upp och strök sina tunna svarta hårtestar över sin kala skult i en automatisk gest. ”Det gäller ... anomalier. Med början för cirka tre år sedan, har en rad incidenter inträffat i det internationella systemet. Isolerat ter de sig som normala systemfel, crackerattacker och liknade. Det var först när vi började få in rapporter om incidenter i högsäkerhetssystem som vi började sätta händelserna i samband med varandra. Till detta kom rapporter om underliga händelser, bland annat existensen av grå dimmor och vad flera användare beskriver som – jag citerar” anmärkte Gardancourt prudentligt, ”att falla ner i en svart malström – slut citat.”
Flera av styrelsemedlemmarna höjde misstroget på ögonbrynen.
”Vi har gått igenom alla rapporterna”, fortsatte Gardancourt, ”och kan inte hitta någon naturlig förklaring. Majoriteten kommer också från mycket tillförlitliga källor och kan därför inte avfärdas. Anomalierna är dessutom på en sådan nivå att en ensam hacker eller ens en grupp skulle kunna åstadkomma dem. Vår främste franske expert, monsieur Chacot, befarar att anomalierna kan – jag repeterar kan – ha åstadkommits av en av de artificiella intelligenserna.”
”Omöjligt!” exklamerade Tissot som var ansvarig för övervakningen av världens AIs. ”Det är en total omöjlighet! Vi bevakar dem alltför hårt.”
Gardancourt bligade hätskt på den fete mannen. Han närde en misstanke om att den ofrivilligt barnlöse Tissot betraktade de artificiella intelligenserna som sina barn och att Tissot – precis som alla föräldrar – var ovillig att se sina barns brister.
”Och vem var ansvarig för Nicaraguas krasch?” frågade han Tissot lent. Gardancourt syftade på när AI:n stationerad i Bern plötsligt fått för sig att Nicaragua inte existerade, vilket fick till följd att landets ekonomi totalkraschade och att inbördeskrig med påföljande svältkatastrof bröt ut.
”Det är tio år sedan. Bern var i en inkörningsperiod då!”
”Det tar inte fyra år att köra in en AI!” fräste Gardancourt.
”Meine Herren!” röt Breuer.
Tissot och Gardancourt tystnade men fortsatte att blänga aggressivt på varandra.
”Herr Gardancourt, fortsätt med edra undersökningar. De har topprioritet! Jag kommer personligen att följa undersökningen och vill se en rapport minst en gång i veckan. Terravecchio kommer att assistera dig.” Breuer hade givit Terravecchio uppdraget enbart för att få honom ur vägen och slippa reta sig på honom.
Catherine Smith harklade sig. ”Jag skulle gärna vilja följa undersökningen”, sa hon.
”Självfallet, om våra amerikanska vänner finner något intresse i detta”, svarade Breuer ointresserat. Han reste sig upp och markerade att mötet var slut. Han bugade lätt mot de andra deltagarna och gick stel som en eldgaffel ut genom de stora mörka ekdörrarna med sina handlingar prydligt samlade under armen.
En kamera i taket vreds sakta efter honom.
Herr Breuer marscherade den korta vägen till sitt kontor med dess ålderdomliga inredning i mörkt trä och tung sammet. Det såg ut som ett direktörsrum på en typisk Zürichbank. Herr Breuer låste omsorgsfullt in sina handlingar i ett hypermodernt kassaskåp som enligt reklamen motstod alla fysiska påfrestningar upp till en direktträff av en vätebomb. Han tittade på det gamla mekaniska vägguret från Rolex. Klockan var två minuter i sex. Herr Breuer lämnade alltid ECS exakt på slaget sex. Han tog fram sin rock och hatt från garderoben som doldes i den mörka väggpanelen. På vägen ut hälsade han artigt på sin sekreterare, Frau Münster, en prydligt klädd änka som han utanför arbetstid aldrig hade växlat ett ord med.
* * *
Herr Breuer gick hastigt längs den lilla gatan som stank av pengar. De gamla fasaderna med sina yppiga blomsterarrangemang i regnbågens alla färger var ritade med en enda sak i åtanke: Att skydda sina ägare från nyfikna blickar. Genève, liksom övriga Schweiz, var en rik och lugn oas i det stormiga Europa. För att överhuvudtaget släppas in i landet krävdes ett mycket gott skäl. Det skälet fanns i allmänhet i säkert förvar hos en av landets lika diskreta som världsberömda banker.
För varje steg som Herr Breuer tog ökade hans upphetsning. En tic ryckte spastiskt i det elefanthudsliknande skinnet under ögat. Alla tankar på arbetet, som normalt upptog hela hans medvetande, var som bortblåsta. Händerna darrade av iver när han steg in genom den svarta järngrinden och gick uppför den korta stenlagda gången till entrén till ett av de mindre husen längs gatan. Dörren öppnades innan han ens hann ringa på. Den prydliga filippinska jungfrun tog tigande emot hans hatt och rock. Han bevärdigade henne inte ens med en blick. Med det närmsta han kunde komma ett leende gick han fram till den äldre, exklusivt klädda damen som stod och väntade på honom.
”Guten tag.”
”Guten tag, Herr B.”
Hon log ett professionellt välkomnande leende och vände sig om. Herr Breuer följde henne uppför den breda trappan till övervåningen. Han andades tungt när de kom uppför trappan, inte på grund av ansträngningen, utan av upphetsning. Damen låste upp en dörr med en nyckel från sin omfångsrika nyckelknippa. Hon höll upp dörren så att han kunde stiga in. Breuer nickade åt henne och hon stängde dörren bakom honom.
Med hungriga ögon steg han in i det dyrbart inredda sovrummet. I den breda sängen satt en liten asiatisk pojke kedjad och stirrade med drogade och dödsförskräckta ögon på den store mannen som närmade sig sängen. Medan Breuer började klä av sig noterade han förnöjt blåmärkena och de svullna röda märkena efter piskan på pojkens smala kropp. Bakom en spegel med snirkligt förgyllda ramar gick en kamera igång med ett knappt hörbart klick.
