Jag har henne. Hon som jag letat efter. Ung och dum. Nej, definitivt inte dum – oerfaren. Hon är perfekt. Formbar och styrbar. Någon som kan utföra det jag själv inte kan. Den ultimata främlingen.
Hon stod ut en enda, oändligt lång, sömnlös natt i ”Mogadishu” med gnissel, dunsar, skrik och skottlossning, fullständigt övertygad om att det var hennes natt att dö. Förvånad hade hon sett solen gå upp och långsamt insett att hon fortfarande levde.
Lize släpade tillbaka sina väskor in till city och tog in på Chrysantemum Sleep-In, samma ställe som hon dagen innan hade ratat totalt. Hon hade ju velat ha ett rum, inte en sovkub. Chrysantemum Sleep-Ins fanns världen över och den japanska ledningen borgade för att det var rent, snyggt och säkert. Det var för närvarande det enda Lize brydde sig om. Renlighet och säkerhet sved dock ordentligt i plånboken, trots att hon bara hade tre och en halv kvadrat till sitt förfogande. Att stå upp i kuben var en fysisk omöjlighet såvida man inte var extremt småväxt alternativt amputerade benen.
De vänliga receptionisterna hjälpte henne, givetvis mot ersättning, att hyra en tillfällig e-mailadress och sätta in en annons på Nätet. Hon förundrades över alla uppgifter som behövdes för att sätta in en enkel annons under Lägenhet sökes.
”Tro det eller ej, men du behöver faktiskt inte lämna ditt skonummer”, fnissade receptionisten ironiskt.
Försedd med en karta gick Lize ut och turistade. Östsidans stadskärna, den gamla svenska sidan, var ett CoMa i miniformat: En bisarr blandning av hypermoderna hus i glas och stål, sida vid sida med uråldriga, pittoreska hus i korsvirke och enstaka stenpalats där stuckaturen hade frätts bort av det sura regnet. Det var i CoMa Öst som affärscentrum fanns. Mil efter mil sträckte sig skyskraporna och industrierna ut på slätten, avbrutna av stinkande slum. Hon mindes Rosengård med en rysning.
CoMa Väst hade sitt centrum på andra sidan Öresund, runt hyperexklusiva Nyhavn. Det var bara de mest förmögna som hade råd att bo där i vackra gamla hus med utsikt över hav och välskötta segelskutor. Det närbelägna Ströget var följaktligen norra Europas mest exklusiva shoppinggata, en reflektion av CoMas rikedomar. Stadsdelsnämnden hade omvandlats till ett vinstdrivande bolag som tjänade enorma summor varje år på att se till att gatorna hölls rena och snygga från skräp och slödder, något som de boende gladeligen betalade dyrt för.
Lize tog pendeltåget över sundet och fick stå i den tålamodsprövande kön för att komma in i stadsdelen. Surt bligade hon på de exklusivt klädda människorna som svischade förbi i gräddfilen, viftandes med de åtråvärda Nyhavn-korten som automatiskt öppnade de magiska grindarna. Efter en timme i kö hade hon lyckats trassla sig förbi den nitiska privata vaktstyrkan och promenerade längs det myllrande Ströget. Priserna var så avskräckande att hon inte ens tänkte tanken att gå in i de välbevakade butikerna, som ändå bara släppte in sina kunder efter att de hade ringt på klockan vid dörren och visat upp platinapläterade kreditchip.
Hon köpte en glass vid ett gatustånd. Hennes livs dyraste glass. Hon slickade på den och tittade på vakterna som stod utposterade var tionde meter. Plötsligt kände hon sig illa till mods när hon såg sig själv reflekteras i deras spegelblanka visir. De såg ut som stridsrobotar ur någon gammal science fiction-film, redo att gå bärsärkagång när som helst. Hon slängde glassen i en soptunna och skyndade sig snabbt därifrån.
När hon steg in på hotellet igen väntade redan ett svar på hennes annons i den hyrda postboxen på Nätet. Lägenheten låg i Bellevue, en av de mer exklusiva delarna av stan som givetvis var omgärdad av de vanliga säkerhetsåtgärderna; murar och övervakning. Förvånad stirrade hon på priset – det var löjligt lågt för en lägenhet i det området. Det visste till och med en lantis som hon själv.
Hon hoppade på en fullpackad buss utanför hotellet. Den tog henne snabbt genom CoMas östra citykärna och längs sundet bort till Bellevue. Vägen gick ovanpå de höga vallarna som skyddade staden från den ständigt stigande havsnivån som hotade att dränka dem alla. Hon glömde bort den kvävande trängseln och njöt av den fria utsikten över havet där solen kastade ett blekt ljus över vågorna.
Bussen stannade utanför Bellevues grindar. Tvekande gick Lize gick fram till vaktkuren vars glas skimrade i skottsäkert grönt. Den uttråkade vakten i övre medelåldern tittade upp från sin vältummade porrblaska. Han lyssnade ointresserat på när hon förklarade sitt ärende och kontrollerade sedan övernitiskt hennes identitet. Han tittade inte bara på hennes ID-kort utan scannade också hennes fingeravtryck och jämförde med de som fanns registrerade på kortet. Normalt var det bara bankerna som orkade vara så ambitiösa.
Med entonig röst bad han henne vänta och återgick till sin blaska. Lize tittade sig om och såg upp på de respektingivande murarna. En begåvad arkitekt hade gett dem en känsla av medeltida stadsmur med små lustiga sadeltorn som till viss del suddade bort fängelsekänslan. Murgrönan och de luxuöst blommande klängrosorna gjorde också sitt till. Hon spanade ut över vallarna och såg Öresund och den ormande bron som sträckte sig mellan CoMas båda delar. Lize kände direkt att hon skulle kunna trivas här.
En ung vakt kom fram till henne och hälsade artigt. Han släppte in henne genom grinden efter ännu en nitisk ID-koll och bjöd henne att sitta upp i hans lilla jeep. De åkte in bland de lugna välskötta gatorna som var så långt man kunde komma från det stinkande kaoset i Rosengård. Husen var låga, bara fyra-fem våningar. De äldsta var flera hundra år gamla och insprängt mellan dem låg nyare hus, liksom vackra små trädgårdar som prunkade mot alla odds. De stannade framför en port med en liten trappa framför. Huset såg ut att vara kanske tjugo år gammalt, i sparsmakad neofunkis.
Vakten hoppade ur jeepen och lade handen mot ID-plattan vid dörren. Porten gled upp med ett knappt hörbart knäpp. Han visade henne till en lägenhet på tredje våningen. Lize steg ivrigt in i en stor hall med cremefärgade väggar och ett polerat stengolv några nyanser mörkare. Med stigande spänning tittade hon in i sovrummet och gick sedan ut i det stora vardagsrummet med dess väl tilltagna barkök. Lägenheten var fantastisk, inredd i en japanskinspirerad stil med ljusa väggar och mycket trä. De konstfärdigt tillverkade pappersskärmarna framför fönstren spred ett mjukt ljus över de blanka trägolven. All elektronik var dold bakom enkla men utsökta luckor. Lägenheten var ett fynd. Bara alla de exklusiva träslagen i teak, furu och lönn måste ha kostat fan tasisummor eftersom det knappt gick att få tag på. Varför någon sålde den så billigt var ett mysterium, men mäklaren hade skrivit i sitt meddelande att ägaren ville sälja snabbt. Lize slog till direkt.
* * *
När Lize hade flyttat in sina fåtaliga tillhörigheter var lägenheten fortfarande så gott som tom. Efter att ha betalt handpenningen till mäklaren fanns det inte mycket kvar av hennes lilla arv efter mormodern. Det hade bara räckt till det nödvändigaste; säng, en minimal köksutrustning, en bokhylla och några lampor.
Den första middagen i den nya lägenheten bestod av koreanskt direkt ur kartongen, liggandes på mage i sängen med ett halvt öga på nyheterna. Hon njöt av friheten. Att äta direkt ur kartongen hade definitivt varit totalförbjudet hemma och ända sedan hon var liten hade hon älskat koreansk mat men sällan fått chans att äta det. Hemma i byn var urvalet av färdiglagad mat minst sagt magert; en slibbig Fast Wok och en hamburgermack som var ännu värre och bara sålde algburgare. Och så cafeterian förstås.
Efter middagen undersökte hon nyfiket HCn som doldes bakom vackra träluckor i vardagsrummet. Nishin HomePro 425 F/X VR stod det i silver på det mattsvarta höljet. Hon visste att den var avancerad. Hennes brorsa hade längtansfullt tittat på reklamen, men det hade aldrig funnits några pengar till sådant. De hade bara haft de vanliga kabellänkarna. Den här Nishin-maskinen skötte däremot nästan allt i hemmet enligt vad vakten hade berättat.
”Släck allt ljus”, sa hon prövande rakt ut i luften. Sekunden efteråt var lägenheten becksvart. ”Tänd!” beordrade hon och ljuset sattes på igen. ”Sätt på EuroNews”, kommenderade hon. Blått ljus exploderade på vardagsrumsväggen och hon stirrade rakt in i Paris välkända ruiner. ”Stäng av”, sa hon och bilden försvann lika plötsligt som den kommit. ”Kan du göra kaffe?” frågade hon tveksamt.
”Självfallet, fröken …?” sa en vänlig mansröst.
”Lize.”
”Föredras kaffet svart eller vitt, med eller utan socker?”
”Café au lait.”
”Det är under bryggning”, meddelade rösten.
Hon gick bort till barköket och i luckan under kaffemaskinen stod en rykande mugg med himmelskt doftande kaffe.
”Tack”, sa hon lite blygt och gick tillbaka ut i vardagsrummet med muggen. Bredvid Nishin-konsolen hängde en VR-rigg på en knopp. Hon hade bara provat några gånger och tittade fundersamt på den. Med plötslig iver tog hon ner riggen och satte den till rätta över ögon och öron.
”Hur funkar den?” frågade hon osäkert.
”Jag är utrustad med den senaste Nishin Virtual Reality Hands Free-teknologin. Du behöver ingen mer utrustning än den du har. Du bara säger vad du vill att jag ska göra, alternativt pekar”, förklarade den vänliga rösten pedagogiskt med lätt anstrykning av reklamsvada.
Framför Lizes ögon dök spred sig plötsligt en blå tomhet. En meny dök upp från intet med allt från litterära klassiker till goovies och hemshopping.
”Goovies”, sa Lize.
Ytterligare menyer dök upp och Lize bläddrade snabbt igenom dem. Hon pep förtjust till när hennes ögon föll på senaste årets dunderhit Borta med vinden. Med ljusets hastighet transporterades hon plötsligt flera hundra år tillbaka i tiden. Hon var Scarlett. Hon kysste Rhett. Sidenet, sammeten och spetsarna i hennes klänning såg alldeles äkta ut. Och Atlanta brann.
När hon till sist tog av sig VR-riggen upptäckte hon att det gått fem timmar. Spårlöst borta. Hon kände ett skuldmedvetet litet stygn i hjärtat. Hon skulle ju börja jobba i morgon. För att i alla fall få några timmars sömn tvättade hon snabbt av sig och hoppade i säng, sin alldeles nya, fina säng med nya, krispiga lakan.
”Släck ljuset”, beordrade Lize och ljuset släcktes som av magi. Hon låg och tittade ut på CoMas ljusa natthimmel.
”Du”, sa hon eftertänksamt, ”vad kallar jag dig egentligen?”
”Du kan kalla mig vad du vill”, svarade rösten utan kropp.
”Jaha.” Hon blev tyst.
”Den tidigare ägaren brukade kalla mig Nishin”, sa rösten hjälpsamt efter en stunds tystnad.
”Då säger vi det. God natt, Nishin.”
”God natt, Lize.”
* * *
”God morgon, Lize!” ropade Nishin piggt morgonen därpå. ”Kaffet är färdigt och badet är upptappat. Jag hoppas du får en trevlig dag!”
Lize stönade. Och somnade om.
”Lize, du kommer försent till jobbet om du inte går upp nu”, påminde HCn uppfordrande tio minuter senare.
Lize rullade runt och dunsade brutalt ner på golvet. Hon masserade sin ömma bak medan hon långsamt gick bort till köket som doftade underbart av nybryggt kaffe, nyrostat bröd och apelsinjuice. Hon dukade en bricka med frukosten, gick in i badrummet och kröp ner i badet. Apatiskt slukade hon frukosten medan hon tittade på morgonnyheterna. Morgnar och Lize hade aldrig gått ihop, med eller utan ny lägenhet.
Med hjälp av en avlägsen släkting hade hon fått jobb som ekonomiassistent på FDT International, ett multinationellt holdingbolag i elektronikindustrin. Företaget låg mitt i CoMas affärscentrum. Lize hade upptäckt att pendeltågsstationen bekvämt nog bara låg några minuters gångväg från hennes nya lägenhet.
Förundrad stirrade hon på tåget när det dundrade in på perrongen. Gold’s Gym lyste i gigantiska, gyllene bokstäver framför henne när tåget stannade. Hon höjde blicken och tittade rakt in i ett svettigt ansikte som kämpade i en maskin som mest såg ut som en korsning mellan en industrirobot och något från spanska inkvisitionens tortyrkammare. Hon greppade tag i sin tappade fattning och halvsprang förbi fullsatta restaurangvagnar där folk redan satt i arbetsfrukostar med tibetanskt källvatten och garanterat fettfria croissants. Så småningom kom hon fram till boskapsvagnarna där folk som hon hade råd att åka.
Vagnen var fullproppad med strikt välklädda människor. Hon kämpade sig fram till en ledig plats och sjönk ner. Luften var kvävande tung av parfym och aftershave. Trots trängseln och den tidiga timman var de flesta redan igång med arbetet. Viskande samtal fördes i otaliga telefoner och de flesta hade tunna elektroniska böcker i knät där de antingen gjorde anteckningar för den kommande dagens arbete eller läste morgonnyheterna. Pendeltåget var självfallet försett med länkar till Nätet. Utan vare sig telefon eller e-bok stirrade hon upp på monitorerna där de senaste nyheterna blandades med reklamsnuttar för elektronik och exotiska resmål. Hon sneglade på medresenärerna och blev plötsligt pinsamt medveten om sin egen påvra klädsel, trots att hon hade satt på sig de snyggaste kläderna hon ägde.
CoMas affärshjärta låg en bra bit ut från själva centrum, på en slätt som för inte alltför länge sedan hade varit idylliska åkrar. Nu sträckte sig byggnaderna tätt, tätt mot skyn som en skog av cement, metall och glas. Mellan husen sträckte sig enorma tak av sotrandigt glas som förvandlade hela gatunätet till en gigantisk, dunkel vinterträdgård.
Lize kom upp ur stationens mage tillsammans med den täta strömmen av människor. De svor stressat bakom hennes rygg när hon stannade upp för att se vart hon skulle. Av strömmen fördes hon ut på huvudgatan och stirrade förtvivlat upp på de hundratals skyltarna med logotyper som prydde husväggarna. Till sist såg hon FDT:s logga glöda långt ner på gatan.
Hon åkte upp i hissen som låg i en dekorativ glastub utanpå huset. Solen brände på hennes näthinnor när hissen åkte igenom det sotiga glastaket och reflexmässigt blundade hon. När hon öppnade ögonen igen stod husen som tigande pelare i ett stilla, grått hav. Det enda som bröt stillheten var duvorna som kivades på en vitfläckig avsats på byggnaden mitt emot. Det kändes på nåt sätt trivsamt.
Hon fick vänta en halvtimme i en dyrt men trist möblerad reception innan en stressad personalassistent visade henne till hennes plats och satte henne in i vad hon skulle göra.
Jobbet var varken roligt eller välbetalt, med det var i alla fall ett jobb, i CoMa. Med bara en enkel utbildning i ekonomi hade hon inte så mycket att välja på. Utan släktingen hade hon förmodligen serverat kaffe i all evig framtid på cafeterian hemma eller – hemska tanke – gått arbetslös och medellös.
Nu längtade hon trots allt tillbaka till cafeterian. Därhemma kände hon alla och folk var snälla och vänliga. Här i stan verkade det bara vara vassa armbågar som gällde.
Lizas chef, en fröken Bengtsson, visade sig vara en kolerisk häxa till perfektionist. Ingenting som någon gjorde, och framförallt inte som Lize gjorde, föll henne på läppen. Den enda ljuspunkten överhuvudtaget var Gregor och Sanna som jobbade på samma avdelning med samma jobb. De tittade medlidsamt på henne och försökte hjälpa henne tillrätta så gott de kunde. De var de första hon lärt känna i CoMa och utsikterna till att skaffa fler bekanta verkade inte direkt lysande. Det tycktes som om folk inte var intresserade av att mötas överhuvudtaget. Jobb och ännu mer jobb var det enda intresset, såvida inte en personlig kontakt kunde vara till nytta för karriären. Lize tillhörde dock inte till kategorin nyttiga kontakter. Första dagen på nya jobbet gick hon hem med en tjock värkande gråtklump i magen. Och började redan fundera på att byta jobb. Men, med över 30 procents arbetslöshet skulle hon vara glad över att ha något jobb överhuvudtaget.
* * *
På ett par dagar rutade hennes liv in sig enligt CoMas standardmall för kontorsslavar. Tio-elva timmars jobb. Hem till lägenheten. Och bort från verkligheten i fyra-fem timmar. I silikondrömmarna var folk åtminstone vänliga, öm sinta och hjältemodiga.
Någonstans hade hon drömt om CoMa som den pulserande glittrande storstaden med äventyr och glamour. Lize var fortfarande fast övertygad om att den fanns, men hon vågade absolut inte leta efter den. För varje dag blev CoMa bara mer och mer skrämmande. Hon intalade sig att hon bara måste vänja sig lite, sen kanske hon skulle våga sig ut. Kanske.
* * *
En vecka efter att hon hade börjat på FDT väntade Lize på Sanna och Gregor på en bar ett kvarter från kontoret. Hon gillade den här baren. Gregor och Sanna hade tagit med henne dit några dagar tidigare för en drink efter jobbet. Gästerna var, precis som hon själv, unga människor som jobbade på kontoren runt omkring. I baren fungerade de prydliga dräkterna och kostymerna i kritstreck och marin som kamouflage i den sobra inredningen. De gjorde sina ägare anonyma och osynliga i mängden. Det fick henne att känna sig trygg och säker för en gångs skull. Att hon hörde hemma någonstans.
Vid första besöket hade Lize varit helt uppfylld av baren. Jämfört med vad hennes hemby hade att erbjuda var den oerhört elegant och exklusiv. Det var som om hon var en statist i någon serie. Hon kände sig dum och lantlig när hon märkte att Gregor och Sanna försökte dölja sina leenden när hon storögt såg sig omkring och ivrigt kommenterade både gästerna och inredningen.
Gregor hade bjudit henne på en stor drink där alkoholen låg i olikfärgade skikt. Drinken var krönt med exotisk frukt och ett litet pappersparaply. Lize hade tyckt att den var så fin att hon knappt vågade röra den för att inte förstöra konstverket. Gregor hade fått truga i henne drinken. Café de Paris hette den. Hon lade det noga på minnet.
Hon skämdes när hon drog sig det till minnes och tittade oroligt på sitt nya armbandsur. Det var ett vietnamesiskt litet under med massor av funktioner som hon inte begripit hälften av än. Hon hade fått den gratis av företaget när hon började. FDT skimrade hologrammet som omgav de flytande kristallerna i urtavlan.
Tänk om Sanna och Gregor hade glömt att de skulle träffas? Eller struntade i henne? Magen knöt sig lite grann. De var trevliga och hon kände sig trygg med dem, men samtidigt förstod hon att de kanske inte hade lust att släpa omkring på en liten lantlolla som hon själv. De måste ju ha roligare och mer intressanta vänner. Hon bestämde sig med ens att försöka verka lite mer världsvan och blasé så de inte skulle tröttna på henne. De var ju de enda människor hon kände i CoMa.
Hon plockade fram asken med små blå tabletter som Gregor hade givit henne och svalde en. Först hade hon vägrat ta emot dem. Gregor hade tittat på henne och stillsamt förklarat att nästan alla åt de små pillren.
”Det är självförtroende på burk. Du inbillar dig väl inte att alla här är födda som framgångsrika strebers?” flinade han och slog ut med handen mot FDT:s proppfulla personalmatsal.
Lize hade tveksamt provat ett av pillren och med ens hade hon känt sig lugn, effektiv och full av självförtroende. Fröken Bengtssons elaka kommentarer hade på något sätt bara glidit av henne, utan att överhuvudtaget beröra hennes inre.
Lize kände hur drogen började verka och försökte låta blicken världsvant och nonchalant svepa över det väluppfostrade vimlet. Plötsligt frös den. En man och en kvinna hade satt kurs rakt mot henne. Folksamlingen vek undan med ett tyst ogillande. Mannens korta hår gjorde sitt bästa för att trotsa tyngdlagen och öronen glittrade av dinglande metall. ReaLeather-jeansen var slitna ovanför de grova bootsen. Kvinnans hår var uppsvängt i en brutal frisyr och den minimala klänningen skimrade som petroleum på is. Plötsligt kände hon igen Gregor och Sanna och blev alldeles kall.
”Kom då”, sa Gregor och stannade framför henne, ”stan är vår.” Han log brett.
”Jag ... jag kände knappt igen er”, stammade Lize, plötsligt nervös trots det blåa lilla pillret. Hon hade aldrig sett någon av dem i något annat än de prydligt diskreta kläder som krävdes av alla anställda vid storföretagen.
”När man är i Rom, gör som romarna”, log Gregor outgrundligt och vände sig om och trängde sig mot utgången.
Lize undrade förbryllat vad han menade när hon försökte hänga med dem genom vimlet.
De tog henne över bron, till barer på skumma bakgator där den röda neonen sken som blodiga sår i natten. Lize kände sig som en medeltida turist fångad i en ond mardröm om framtiden. Det blinkande ljuset reflekterades i kromnitar och inoljade muskulösa kroppar. Myllret av människor där den ene var mer märkligt klädd än den andre. Ljudet av pumpande basgångar och metallslamrande trumbeats. Ögonblicksbilden av en hög spark mot en oskyddad strupe i en mörk gränd. Metallklackar som sköt blå gnistor mot trasig asfalt.
Lize i prydlig dräkt, i prydligt friserat hår, i prydliga skor med prydligt lagom klack hörde inte hemma i detta vimmel av människor som levde, som var någon.
Sanna och Gregor hade förvandlats, som en puppa blir till fjäril, från väluppfostrade prydliga karriärister till något som hon inte riktigt begrep sig på, bara att de verkade höra hemma bland alla dessa konstiga människor som verkligen levde. Lize försökte hejda sin panik och drack lydigt upp innehållet i glasen som Gregor hela tiden fyllde på.
Efter fjärde baren blev allt svart.
Hon vaknade halvt om halvt till liv när taxin stannade utanför grindarna till Bellevue. Den unge vakten kände igen henne och släppte omedelbart igenom dem. Taxin stannade utanför hennes port och Gregor hjälpte henne svajande upp för trappan. Han pressade bestämt hennes handflata mot kodlåset och dörren gled upp.
”Ska jag hjälpa dig in?” frågade han vänligt.
”Nä, nä. Jag klarar mig”, svarade hon sluddrigt och gjorde en viljeansträngning för att fokusera blicken.
”Är det säkert?”
Hon nickade våldsamt. Det gjorde ont i huvudet. Som om hjärnan hade krympt och skvalpade runt i en massa sprit, som en gammal relik på Naturhistoriska riksmuséet.
”Okej, sov gott.” Gregor stod kvar och väntade tills hon hade tagit sig in i lägenheten och stängt ytterdörren.
Lize släppte kappan i en hög på hallgolvet och sparkade av sig skorna. Med väggen som stöd tog hon sig långsamt mot sovrummet. Stengolvet var varmt och välkomnande under hennes bara, frusna fötter. Hon gick halvt nedböjd för att hålla tillbaka skvalpet i magen.
En känsla fick henne att titta upp. En kvinna kom emot henne. Genomskinlig. Svävande. Lize bara stirrade. Kvinnan räckte ut handen mot henne och en outsäglig sorg fanns i hennes ögon. När hennes hand passerade rakt igenom Lize blev allt svart. Igen.
