Underbart! Jag älskar practical jokes. Jag myser vid tanken på mannens min när statens och kapitalets väktare dundrade in med dreglande schäfrar i koppel. Jag älskar mina små hyss. Jag ler. Jag skrattar högt. Men, det var ju egentligen inte något hyss. Det var överlevnad. Genève måste krossas.
De satt runt det enorma ekbordet med gapande munnar i isande tystnad. Gatlyktornas kalla sken som trängde in i det sparsamt belysta rummet avslöjade att samtliga runt bordet hade klätt sig i hast. Efter att nyheten hade briserat var det ingen som överhuvudtaget tänkte på att beklaga sig över att bli uppsliten ur sängen mitt i natten. Tissot tittade rödögd och orakad ut över församlingen.
”Ja, jag har väl inte mer att tillägga. Vi får ta beslut om hur vi går vidare imorgon bitti”, sa han lågt.
De reste sig i tystnad och följde efter Tissot ut ur rummet. Catherine Smith och Luigi Terravecchio gick sist. Han hejdade henne med en mjuk hand runt hennes armbåge.
”Jag kan inte sova efter det här. Vill du följa med och ta en drink? Det finns en öppen bar runt hörnet.”
Catherine nickade automatiskt. Hennes ögon var vida av chock.
Det blåste kallt när de kom ut på gatan. Mörka moln skymde natthimlen och vinden från bergen bar med sig ett löfte om snö. Catherine huttrade till och svepte kappan tätare om sig.
”Jag kan inte fatta det. Stackars lille pojke. Hur kan vuxna människor göra på det viset – och Breuer av alla människor?!” Hon tittade hjälplöst på Luigi med tårar i ögonen.
Han skakade på huvudet. ”Jag har en son i samma ålder som pojken. Han är nio år. När jag tänker på det …” viskade Luigi tonlöst. ”Jag skulle döda den som gjorde något sådant mot min pojke”, fortsatte han med uppflammande vrede.
Stämningen på baren passade deras humör. Den var glest besatt och en sorgsen blues ljöd mjukt genom högtalarna. De satte sig vid bardisken och två konjaks dök omedelbart upp framför dem.
”Vad jag inte förstår …”, sa Catherine långsamt.
”Ja? Fortsätt”, manade Luigi.
”Vem tipsade polisen? Allt verkar hållas så vansinnigt hemligt här i Schweiz, och polisen verkar normalt inte vilja blanda sig i någonting.”
Luigi ryckte på axlarna i en mycket latinsk gest som skulle kunna uttolkas som ”Ingen aning”. ”Vem som än gjorde det borde få en medalj”, muttrade han.
De satt tysta och lät alkoholen arbeta sig in i deras blod och dämpa chocken. Så småningom, efter lång tystnad, bröt de upp. Efter en lång, trött blick på Luigi steg Catherine in i taxin. Hon njöt av att luta sig mot den mjuka stoppningen när taxin med sin spinnande elmotor ljudlöst gled iväg på de mörka gatorna.
Hon hade med lätt fasa sett fram emot uppdraget i Genève men nu njöt hon av den gammaldags charmen i fulla drag. Schweiz hade många nackdelar men det var vackert, rent och stillsamt. Hon uppskattade det efter att ha levt i ett Amerika som med stormsteg närmade sig något som skulle kunna beskrivas som tillståndet i en bananrepublik. Alla låg i krig med alla. Att flanera utomhus, oavsett tid på dygnet, var otänkbart till och med i hennes lantliga lilla hemstad i norra Arkansas. De som hade råd levde i inhägnade och tungt bevakade samhällen på platser som bara åttio år tidigare hade dömts till evig lantlig törnrosasömn. New York, Los Angeles, Detroit och alla de andra storstäderna var krigszoner som helt lämnats åt sitt öde. De enda som höll ut var Manhattan och Washington DC som levde under frivillig belägring av Special Forces.
Catherine föll i sömn så fort hon hade gått och lagt sig i den opersonliga lägenheten som följde med jobbet. Uppskakande händelser hade alltid den effekten på henne, något hon var ytterst tacksam för.
* * *
Hon vaknade med ett ryck nästa morgon och insåg att hon hade försovit sig. Hon klädde sig snabbt och bredde en macka som hon mumsade på i taxin på väg till kontoret. Nattens upplevelser kändes på något sätt långt borta, nästan overkliga. Hon log för sig själv. ”Förträngning” skulle hennes tvillingsyster sagt. Christine var psykolog och hade alltid en förklaring på allt.
Hon sprang uppför trappan till det i vanlig schweizisk ordning pampiga hörnkontoret som blivit högkvarter för deras undersökning. Hon förväntade sig en besk förebråelse från Gardancourt som var punktligheten själv, trots att han var fransman.
Catherine tvärstannade i dörren till kontoret.
Gardancourt låg medvetslös på golvet, likblek. Luigi låg på knä på golvet bredvid honom och slog honom lätt i ansiktet. Tre assistenter betraktade nervöst scenen.
”Vad har hänt?” utropade Catherine.
”Han var medvetslös när jag kom”, sa Gardancourts assistent oroligt, en ung fransman med tjocka glasögon och fett hår. ”Han var uppkopplad på Nätet.”
”Vi har ringt efter en ambulans”, föll Catherines assistent, Pedro, in.
Just som Catherine böjde sig ner fladdrade Gardancourts ögonlock till. Långsamt kom han till medvetande och grep darrande tag i Catherines hand. Hans läppar rörde sig. Catherine lutade sig fram med örat tätt intill hans mun för att kunna höra vad han sa.
”Det … det är något där inne.” Han drog tungt efter andan. ”Catherine lova … lova … du måste … hitta … C'est … c'est très … très dangereuse … pour tout le monde … C'est très dangereuse … Var försiktig …
”Jag lovar.”
Gardancourt hörde förmodligen aldrig hennes löfte. Han hade sjunkit tillbaka in i medvetslösheten. Luigi såg tankfullt på medan ambulansmännen bar iväg med Gardancourt.
Han vände sig mot henne. ”Vad sa han?”
Catherine upprepade Gardancourts ord och väntade sig att Luigi skulle slå ifrån sig dem som en sjuk mans villfarelser. Med ett allvarligt uttryck i ögonen räckte han henne istället ett fax.
”Det är femte fallet som rapporteras.”
Catherine ögnade igenom rapporten. Orden … medvetslöshet … uppkopplad på internationella Nätet … total hjärninfakt … fick hennes hjärta att bulta fortare. Hon tittade upp på Luigi. Han nickade mot dörren.
”Det där är nog det sjätte fallet – och jag har en känsla av att det som hände Breuer definitivt inte var resultatet av grundligt polisarbete”, sa han lågt.
