Den här novellen skrevs på uppdrag av Sydsvenskan inför invigningen av Öresundsbron.
Det var över.
Han tittade på resultatet av trettiofem års arbete. Ett skrivbord i ett hörn. En dammig terminal. En överfull papperskorg.
I fönstret stod hans pelargonia. Han lyfte den försiktigt, stannade ett ögonblick och tittade ut genom fönstret. Solen slog obarmhärtigt ner över Malmös gator. Han kunde inte minnas att den var lika obarmhärtig när han var ung. Hans blick fastnade på de skräpiga valplakaten som skrek ut ja och nej. För eller emot. Med mer eller mindre infantila argument.
Det var över.
Fyrtiotvå års arbete. Och imorgon skulle det inte ha någon betydelse.
Han tog sin pelargonia och sin portfölj. Han gick som vanligt de fem trapporna ner. Några kollegor nickade förstrött. Han skulle inte vara här imorgon. Ett kapitel var avslutat i hans liv och ett nytt började i deras. De verkade inte notera.
Värmen slog emot honom som en chockvåg. Han kände sig yr. Han gick de få stegen till busshållplatsen och tog skydd i skuggan, satte sig tacksamt ner på bänken.
” Rösta ja för framtiden. Rösta ja för CoMa. Imorgon,” viskade busshållplatsen sensuellt.
Danskjävlar! Bevara Sverige svenskt. Folkhemmet behöver ditt NEJ! skrek plakatet på andra sidan gatan.
Han blev som hypnotiserad av de svarta blockbokstäverna, de råa linjerna i den amatörmässiga teckningen, hatet och våndan.
Själv kände han sig bara tom. En gång hade han också brunnit, fast för det motsatta. Han hade velat återskapa folkhemmet. Skapa ett rättvist samhälle. Han hade sett sig som en modern Robin Hood. Fast i byråkratgrått istället för skogsgrönt. Ett ekonomiskt rättvist samhälle för alla var hans dröm, där alla hade samma möjligheter.
Hans kamrater från ekonomlinjen hade skrattat åt honom och sedan blivit miljonärer i den nya ekonomin. Själv ville han ge sitt bidrag till samhället så han hade blivit skattmas. Han hade funderat på socialarbetare, men insåg att han var hopplös med människor men väldigt bra på siffror. Med glöd hade han gått in för sitt arbete för att försöka komma åt de rika fuskarna. En del av dem hans gamla klasskamrater.
Glöden hade avtagit alltmer när han insåg att politikerna lovade vad som helst och sedan gjorde tvärtom. De gick till val med löften om ett rättvist samhälle och sedan lättade de skatterna för företagen och kapitalisterna, allt i den internationella konkurrensens namn. Han hade varit arg. Känt sig lurad. Han var inte så säker längre. Han var inte säker på något.
Kanske var det ålderns visdom. När man var ung var världen svart eller vit. Rätt eller fel. Nu verkade allt bara vara fina gråskalor och världen verkade ha sin egen gång, oavsett vacker retorik eller handfasta politiska beslut.
Bussen kom ljudlöst och han tittade som vanligt misstänksamt på dess front, fullpackad med sensorer. Han hade fortfarande inte vant sig vid förarlösa bussar trots att han rent intellektuellt visste att de var säkrare än någon människa kunde köra dem. Det kändes inte säkert.
Han ruskade av sig känslan och kände sig gammalmodig och reaktionär. Tacksamt steg han in i dess luftkonditionerade inre och sjönk ner på ett säte.
Han stirrade på gruppen med tonåringar. Ett viskande moln av musik hördes runt dem. De pratade på oberörda av oljudet. Han förstod inte ett ord av vad de sa. De hade sitt eget språk med märkliga förkortningar, halva meningar, gester och ord från ett dussin språk. Då och då stirrande någon av dem ofokuserat rakt fram och när en av dem vände på huvudet, han med det blå håret, såg han den lilla sändaren bakom örat, kopplad rakt in i hjärnbarken. Han rös. Fabrikanterna, de stora företagen, påstod att det var säkert. Han visste bättre. Han glömde aldrig synen av sin brorson, blek, tunn och hjärndöd efter en elektrisk motvåg.
Han stirrade ut på det förbiglidande stadslandskapet. För ungdomarna var skyskraporna, metallen, allt reflekterande glas och neonskyltarna en självklarhet. Han var gammal nog för att komma ihåg småstaden Malmö. Han hade varit där under hela resan, från Sveriges tredje största stad till dagens tio miljoner i en storstadsdjungel. Och imorgon skulle den vara dubbelt så stor. Det var han säker på.
Han visste exakt när förändringen hade börjat. Invigningen av bron. Han skrattade till när han tänkte på alla naiva ord som yttrats. Broderskap, samarbete och en lysande framtid. Han visste redan då vilka problem myndigheterna hade med att administrera alla gränsgångare, för att inte tala om all billig dansk sprit som flödade över sundet. Med nästa pervers njutning följde han utvecklingen.
Det hade börjat tämligen oskyldigt. Antalet felparkerade danska bilar steg med 500 procent de första två månaderna och på andra sidan sundet steg stölderna av nummerplåtar med lika mycket. Malmös innerstad blev ett olösligt trafikkaos. Sen kom byggboomen. Och det märkliga faktum att två tredjedelar av alla byggnadsarbetare i Skåne och på Själland fick arbetslöshetsunderstöd samtidigt som det inte gick att uppbringa en enda ledig byggjobbare. Sedan kom ryssarna, estländarna, litauerna, letterna och polackerna. De sov i portuppgångar, gångtunnlar och under broar. Mindre nogräknade bönder började hyra ut åkrar som blev tältplatser, husvagnsparkeringar, baracker och till sist kåkstäder. Och myndigheterna var alltid två eller tre steg efter.
Att förvirra myndigheterna på vardera sidan av sundet genom att använda dem mot varandra blev en folksport. Han kunde sitta på middagar och försöka med konststycket att blunda med öronen. Folk bytte tips med varandra helt öppet, inget hysch-hysch alls. Över åren hade han fått en motvillig respekt för kreativiteten som allmänheten uppvisade när det gällde att undkomma skatter och myndighetskontroll. Inte för att han och kollegorna inte försökte täppa till hålen, de gjorde sitt bästa, men vad hjälpte det när politikerna ständigt fattade beslut grundade på något som definitivt inte hade med verkligheten att göra.
Och eftersom ingen någonsin lär sig av historien, tittade han med pervers förtjusning på medan politikerna upprepade sina misstag. De lyckades göra om 90-talets cigarettskattsfiasko en gång till, fast upphöjt till tio. Det hade varit riktigt roligt att titta på.
”Politiskt fast hand” hade varit kodordet. Precis som när den brillianta idén att chockhöja cigarettpriset på nittiotalet förverkligades, var den politiska handen så fast att Malmö och Köpenhamn simultant tvärstannade. Och eftersom människors behov är desamma oavsett vad politikerna hittar på, fann behoven snabbt andra vägar att bli tillfredställda.
De internationella kartellerna hade uppfattat signalen redan när den var på diskussionsstadiet och gått in på marknaden med samma hängivenhet och professionalism som vilket multinationellt företag som helst. Det som hade skrämt honom var att många var multinationella företag.
Han såg Della Santos logga på huset de körde förbi. Han hade det tvivelaktiga nöjet att göra en revision på Della Santos en gång. Och en gång för alla insett att inga myndigheter i världen hade en chans mot sina motståndare. De hade resurserna, hjärnkapaciteten och våldsmonopolet att skapa exakt det resultat de önskade.
Maria della Santos hade bara varit en av de första att utnyttja situationen. Hon följdes av en lavin av andra. Staden växte fullständigt utom kontroll. De stackars polismännen försökte förtvivlat hålla stånd men de var inte mer än människor. När valet är en kula från en importerad professionell mördare eller en tjock sedelbunt för att titta åt andra hållet, är det få som väljer att hålla fast vid sin yrkesstolthet. Så Malmös innevånare fick finna sig i uppflammande gängbråk, en inflyttning som fick allt annat att blekna och en mycket annorlunda livsstil.
Och när politikerna till slut begrep att de hade skapat ett monster med sitt beslut och förtvivlat försökt återställa allt så som det en gång var, hade de kreativa kriminella hjärnorna redan fått det fotfäste de behövde och snabbt ställt om sig till den nya situationen.
Han såg ut över sundet och såg den danska kusten avteckna sig långt bort. Danskarna hade kommit lite lättare undan, kanske för att de inte var lika kontrollfixerade som svenskarna, kanske för att de hade större förståelse för människans natur. Han hade haft alltför många gånger suttit i möten med sina danska kollegor och blivit utskrattad när de hade försökt få danskarna att kopiera svenska beslut. Och det hade inte direkt hjälpt för att lösa situationen. Skillnaderna i lagstiftning hade bara spelat rakt i händerna på alla som ville dra nytta av situationen.
Men imorgon skulle det vara slut med det. Trodde i alla fall politikerna. Imorgon skulle folket rösta om Köpenhamn och Malmö skulle slås ihop. Under den tjusiga utländska rubriken The Copenhagen-Malmoe Metropolitan area. Folkmun döpte den snabbt till CoMa. Vilket i hans sinne mer betecknade den verklighet som politikerna levde i. Men å andra sidan, vem kunde anklaga dem i tider när ingen ville bli politiker. Affärer på båda sidan lagen gav betydligt mer utdelning, både politiskt och ekonomiskt.
Pro-falangen lovade ett slut på gängstrider, allmän kriminalitet och fusk. Fascisterna och anti-EU fallangen hade gått ihop, oavsett hur smaklöst det var för båda parter, och skrek att det betydde ett slut på Sveriges oberoende. Som om inte det hade tagit slut för länge sen, och EU hade inget med det att göra.
Han log igen. För en gångs skulle tänkte han inte göra sin plikt. Han vägrade att rösta. Vad var poängen när allt ändå var avgjort? Myndigheterna hade jobbat med fusionen de senaste tre åren. Den skulle hända imorgon oavsett vad rösträkningen resulterade i. Några rader kod in i en datamaskin så var det klart. Att någon ens trodde på folkomröstningar var en gåta. Särskilt som det bara var en fraktion av befolkningen som fick rösta. Resten fanns inte. Officiellt. De var dock högst märkbara på gator och torg i sina billiga kläder och trasiga leenden.
Han var dock övertygad om att hans röst skulle utnyttjas. Av någon annan. För mycket hängde på resultatet för att någon inte skulle ha snappat upp hans digitala spår och hans lösenord. Ett megahack och sedan var skolkarna goda demokratiutövande medborgare. Om inte annat såg det bra ut i statistiken.
Han fnös och log sedan över ironin. Ungdomarna tittade på mannen som satt och log med sin pelargon i knät. Han såg gammal ut. Varför någon skulle vilja se gammal ut var fullständigt obegriplig för dem. Det gjorde man ju något åt. Men han var nog fattig. De ignorerade honom lika fort som deras intresse hade flammat upp och återgick raskt till sitt prat.
Han ryckte till när bussen glatt meddelade nästa station. Han insåg att han hade åkt förbi sin hållplats för flera kilometer sedan. Men, han hade ju ingen brådska längre. Han beslöt att sitta kvar och åka ett varv till, hellre än att gå ut i den kvävande värmen. Att det var något fel på klimatet hade alla insett vid det här laget, inte för att någon brydde sig. Det var någon annans problem. Allt var någon annans problem. Det var rätt lustigt. I fyrtio år hade han varit en av dessa någon annan, och haft massor av problem att lösa. Och vad spelade det för roll nu. Han kände ett bittert stick i hjärtat. I över fyrtio år hade han arbetat för att sätta dit fuskarna och det hade tagit fyrtio år för de styrande att inse vad som borde ha gjorts direkt. Då hade hans liv sett mycket annorlunda ut.
Bussen körde förbi brofästet och han såg läktarna och tribunerna som höll på att resas för firandet av CoMas slutgiltiga sammansmältning. Det skulle säkert bli en fin fest. Men bara ännu ett slag i luften. Ännu fler meningslösa tal om broderskap, samarbete och en lysande framtid, och den här gången även glödande ord om minskad kriminalitet, slut på den okontrollerade inflyttningen och bättre ordning. Ha! Han fnös.
Vad politikerna inte begrep, men som han hade förstått för länge sedan, var att CoMa levde sitt eget liv som en självsvåldig organism. Inga synkroniserade datasystem i världen skulle rå på det. Han stirrade drömmande ut över vattnet.
Kollegerna på båda sidorna sundet skulle fortsätta med sina revirstrider. Politikerna skulle fortsätta med sina brandtal. Och livet i CoMa skulle fortsätta att gå sin egen väg, precis som det alltid gjort. Han log. Glad att till slut slippa oroa sig. Glad att bara få vara en betraktare. Att kunna skaka på huvudet åt galenskaperna som medierna matade honom med dygnet runt.
Han såg mamman med barnet som klivit på. Han försökte föreställa sig den lillas framtid. Han kunde inte. Eller ville inte. Han var för cynisk. Kanske var det ålder. Kanske var det CoMa som växt in i honom. Hur som helst. Det var över. Och han behövde inte bry sig längre. Allt var någon annans problem. Och idag hade han slutat att vara någon annan.
Ungdomarna kastade ännu en blick på den gamle mannen som satt där på sätet med sin pelargonia i knät och log. De reste sig för att gå av. Pojken med det blå håret tittade till en gång till. Mannen hade inte rört sig. Han gick fram. Tittade noggrannare. Mannen rörde inte en muskel. Pojken lade handen på hans axel.
”Är du okay?”
Mannens huvud föll slappt mot bussfönstret. Han såg lycklig ut. Pojken fick en skrämd blick i ögonen. Det här var inte hans problem. Det var någon annans.
