Branden hade skapat ett svart ödelandskap mitt i den täta stadsbebyggelsen. I bakgrunden reste sig Tornet som en obscen silverskulptur ur den kvarvarande röken, skar upp i skyn och försvann i det låga molntäcket.
Jag släntrade in på Taxi Bar precis som jag gör varje eftermid dag. Jag slog mig ner i mitt vanliga hörn, beställde en java och njöt av min depression. Livet är ett dåligt skämt, sa en klok person någongång. Det stämmer. Jag vältrar mig i mina nojor och hemska barndomsupplevelser. Missförstå mig inte. Jag gillar att vara deprimerad. Det är min privata anti-tripp. Alla är så jävla positiva och ambitiösa nu för tiden att något måste man hitta på för att stå ut i mängden.
Min far skickade mig till en synnerligen dyr positivitets-konsult efter att psykiatrikerna gett upp totalt. Konsultet kvittrade på om vikten av att ha en positiv attityd till livet. Efter sex behandlingar fick hon ett depressivt sammanbrott.
Vid femton års ålder fick jag ett American Express-kort av min far, på villkor att han slapp se mig mer än högst en gång om året. Så med försörjningen fixad kan jag vältra mig i mina nojor, förbli passiv och tillbringa eftermiddagarna på Taxi Bar.
Baren är samlingsplatsen för "vi som vill upp". Folk som rör sig i den halvlegala skymningszonen, som väntar på det stora lyftet. Fixare, småkriminella, konstnärer och artister. Vackra flickor som väntar på någon att flyga till stjärnorna med. Vackra pojkar som väntar på att plocka ner stjärnorna. Kort sagt: Allt och alla är till salu - utom jag. Jag bara sitter där och hänger.
Lia gled in. Lia vill väldigt gärna att någon gör henne berömd. Hur eller varför spelar ingen roll. Bara hon blir berömd. Hon slog sig ner. Först då kände jag igen henne. Från att ha varit en lång och plankig brunett med vattnigt blå ögon och ansatts till uppnäsa hade hon förvandlats till ett bombnedslag. Intensivt gröna ögon såg ut från ett perfekt ansikte med en aristokratiskt rak näsa inramad av en blond lejonman. Hennes slanka kropp hade fått kurvor: En otroligt smal midja under en perfekt byst. Lia hade hittat någon med mycket pengar.
"Jag kände knappt igen dig."
Hon smålog.
"Gillar du det?"
"Fantastiskt," svarade jag och granskade henne. "Måste ha kostat massor."
Leendet blev lite arrogant när hennes blick svepte över min tämligen miserabla uppenbarelse.
"Jag har råd. Nu. Det vet du. Tack för hjälpen förresten."
Jag tog en klunk ur kaffekoppen och kände de bittra dropparna rinna ner i min strupe som en förbannelse.
"Hur går det?"
"Bra. Vad hade du väntat dig?"
Hon log lite menande. Jag tittande värderande på henne och undrade om jag satsat på fel kort. Eller var hon min joker? Jag såg henne i ögonen för att se om hon ljög. Pupillerna var knappnåls-stora. Hon var hög som en julgran. Hog är fel ord: Fast. Designade droger som ändrar metabolismen. Som inte påverkar mentalt så länge man tar dem. Två timmars abstinens förvandlar de flesta till grönsaker.
"Vi ses."
Lia reste sig och satte på sig ett par svarta solglasögon. Hennes vänstra hand var så hårt knuten att skinnet var blåvitt över knogarna.
"Lia, sköt om dig. Lycka till."
"Visst," sa hon och log sitt nya filmstjärneleende och gick snabbt ut från Taxi Bar.
Jag hällde i mig de sista beska javadropparna medan jag såg efter henne. Den svarta metallglänsande klänningen visade varenda millimeter av hennes nya kropp. Jag väntade. Smålog när det väntade inträffade. Två mycket muskulösa, svartklädda män reste sig från ett bord vid entrén och slöt upp efter henne. Trots osynliga bojor låter man inte en förmögenhet i plastikoperationer gå obevakad. Speciellt inte på Taxi Bar.
"Hej!"
Jag hoppade till. Kim dundrade ner mitt emot mig och höll i vanlig ordning på att välta bordet, en imiterad plastpalm från Bali samt sätta krokben för servitrisen. Naturligtvis var han totalt oberörd över sin framfart. Hans spelevinkögon glittrade. Kims personlighet är ett mellanting mellan en golden retrivervalp och ett störtande bombplan. Dessutom är han den ende person jag känner som kirurgerna misslyckats totalt med. Inte tekniskt sätt. Kim skulle kunna vara en vandrande reklampelare för plastikkirurgins triumfer, men oftast tar skalpellen med sig en bit av personligheten och efter alla operationer som Kim gått igenom borde hans personlighet inte existera. Men, han är lika odräglig som den dagen jag lärde känna honom, något som jag är mycket tacksam för. Det är lite jobbigt att se sin vänkrets förvandlas till totala främlingar från en dag till en annan.
"Sen när började du umgås med såna där jetset-typer," frågade han och nickade efter Lias försvinnande figur.
"Lia."
Han visslade.
"Flickebarnet har verkligen lämnat vår division. Men det kan alltid vara kul att känna någon som lyckats ta sig ur det här träsket."
"Tornet."
"Du skämtar!"
Kim såg bestört ut.
Tornet var ökänt. Multimiljonären David Torns privata bostad med vidhängande harem. Det gick skräckhistorier om vad som för sig gick innanför väggarna på Tornet. Naturligtvis mer eller mindre sanna. En sak var dock säker. En gång inne, kom man aldrig ut.
"Hon måste verkligen ha varit desperat."
Kim skakade på huvudet.
"Du träffade väl den där journalisten som var här för några månader sen? Hon som skulle ta reda på sanningen om Tornet?
Jag nickade.
"Jag försökte avråda henne."
"Jag med," Kim suckade och gjorde en gest så metallnaglarna glittrade i ljuset som kastades från väggarnas konstant skiftande mönster. "Jag hörde inget mer sen. För några dagar sedan kom en kille in och frågade efter henne. Kvällen efter satt han här och söp skallen av sig. Berättade att han hade sett henne. Hon skulle tydligen göra den Stora Avslöjande Inside-storyn om Tornet och fixade in sig som en av tjejerna. De hade varit ihop i fem år. Hon kände överhuvudtaget inte igen honom. Hårt. Vad jag inte fattar är hur de kan hålla på efter alla historier som går om det där stället. Det måste finnas lagar även för David Torn."
Jag såg lite halvroat på honom.
"Det är ingen som kan röra honom. Han är för mäktig. Dessutom är det i princip han som styr det här landet. Sen kan folk snacka om att vi har en regering."
Jag småskrattade.
Vi satt tysta och såg ut över baren som började fyllas med folk. En grupp livvakter plöjde fram till bardisken. Ingen protesterade, naturligtvis. De såg brutala ut. Helt klädda i svart; grova kängor, jeans och ärmlösa t-shirts som visade upp silikonpumpade muskulösa armar med tatueringar hämtade från japanska monsterserier. Ännu mer respektingivande var de kromade magnumpistolerna med lasersikten som satt nedstuckna i bältena. Det var revolvrarna som skiljde livvakterna från de som sålde direkt-flighter till Nirvana. De mer ljusskygga körde med icke-reflekterande mattsvart.
En i klungan lösgjorde sig och kom emot oss med två öl i handen.
"Tjänare. Läget?"
"Bra, själv?" sa jag och log sött. Jag hade odlat honom ett tag.
"Jacob, det här är Kim. Kim - Jacob."
Jacob nickade avmätt mot Kim, som stirrade på mensurärret som prydde Jacobs högra kind. Ärret gav honom precis det brutala utseende som varit meningen.
Peter sköt över en öl till mig. Jag tog en stor klunk. Kim reste sig och gick över till baren. Han hade väldigt svårt för män av Jacobs typ sedan ett gäng livvakter hade klått upp honom, vilket resulterade i tre månaders sjukhusvistelse för Kims del - på min bekostnad. Allt efter en lukrativ men oförståndig affär med en arabisk arvtagare.
"Hur är det uppe på Tornet?" frågade jag Jacob.
"Som vanligt. Tack för tipset. Jag har en god chans att avancera nu. Skulle inte skada. Snygg tjej förresten."
"Mmm, såg henne här idag. Jag trodde inte att ni lät dem gå lösa på stan."
Peter tittade skarpt på mig.
"Jovisst. Men de brukar inte vilja, inte mer än de första veckorna. Fråga mig inte varför. Kanske beror det på gubben. Han blir mer och mer paranoid för varje dag som går. När jag började var vi fjorton man. Nu är vi trettioåtta och rekryterar fortfarande. Det är ett jävla fort där uppe. Hela byggnaden är minerad. Larmen går bara en fluga rör sig. "
"Vem eller vad är han rädd för?"
"Fråga mig inte. Regeringen kanske, eller någon konkurrent. Det enda jag vet är att någon har varit inne och rotat i våra datorer. Så gubben är nervös."
"Så han sitter i sitt minerade torn och väntar på den yttersta domen?" sa jag och log.
"Ungefär."
Peter skrattade. Hans blick blev plötsligt ofokuserad för att sekunden senare fokusera på mig igen.
"Apropå paranoid. Måste gå. Vi ses!"
Jag tittade tankfullt efter honom. Jag visste inte att kommunikationsimplantat i hjärnbarken ens hade lämnat forskningslaboratorierna. Men var det någon som skulle ha det så var det naturligtvis David Torn. Jag beställde två Molotovcocktails. Kim kom med dem och lyckades självklart spilla ut hälften när han satte sig ner.
"Jag klarar inte av de där typerna," sa han mörkt.
Jag skrattade.
Musiken dundrade igång som ett fysiskt väsen och tvillingarna tog plats på var sin sida av bardisken. De inoljade musklerna rörde sig som rasande ormar över deras smala kroppar när de virvlade till den hårda beaten. Det såg ut som tvillingarna dansade i ett tomt kaos. Plexiglaspelarna de stod på gjorde att de till synes svävade när ljuset exploderade i fladdrande mönster över deras nakna kroppar. Det gick knappt att se vem av dem som var man, och vem som var kvinna.
Kim fångade min blick, pekade på en kille med ett ansikte helt i stil med den senaste etno-looken och gjorde ett godkänttecken Han log hastigt frågande mot mig och reste sig på min nick. Jag kisade efter honom genom den täta röken när han banade sig fram genom folkmassan till sitt mål. Grabben skulle inte ha en chans. Kim fick nästan alltid som han ville. Han var ett proffs.
Just som jag började på Kims cocktail kom Mimi och slog sig ner. Jag beställde två molotovs till. Jag böjde mig tätt intill hennes öra för att försöka överrösta musiken.
"Nå?"
"Det här kommer bli dyrt för dig," skrek hon, lutade sig tillbaka och svepte drinken.
"Det är ett av mina smärre problem."
"Systemet är mer svårforcerat än krigsministerets. Jag har hållit på i två veckor dygnet runt."
"Alltså, du behöver en drink till," sa jag och skrattade. "Vad har du hittat?"
"Det är för mycket att berätta. Här har du, trevlig nattlekyr!"
Hon gav mig en bunt disketter.
"Kan de spåra det?"
"Knappast. Jag körde det genom fem bulvaner och två satelliter. Det beror på vilka spårsökare de har och hur rappa operatörerna är. Teoretiskt sett finns det alltid en minimal chans."
Jag tog ut ett tjockt kuvert ur innerfickan och sköt över det till Mimmi.
"Det här kan inte spåras i alla fall."
Mimmi öppnade kuverter och tittade på sedelbunten.
"Det känns lite gammaldags," sa hon och skrattade.
Jag reste mig och gick, ivrig över att få se vad Mimmi hittat. Jag fick tränga mig genom baren. Det regnade ute som vanligt. Strilregn. Jag hejdade en taxi. Man går inte hem från Taxi Bar om man är rädd om livhanken, och just nu var jag väldigt rädd om min.
Det var en sexuell njutning att se informationen rulla fram över skärmen. En jätteorgasm, eller mer prosaiskt: Två års hängande på Taxi Bar. David Torns mest välbevarade hemligheter glödde framför mina ögon. Jag rusade in i köket, öppnade en flaska Bollinger och duschade mig i champagnen när den sprutade ut ur flaskan. Jag halsade törstigt och fick plöstsligt syn på mig själv i spegeln. Jag började gapskratta. Håret låg klistrat i pannan och vinet rann i en rännil ner längs näsan. Jag räckte ut tungan och fångade upp dropparna.
Jag jobbade hela natten, ända till den tveksamma gryningen infann sig. Jag fick svar på många, till synes oförklarliga, händelser de senaste åren. Ett par tre blodiga statskupper utspridda över världen, några "olyckor" med dödlig utgång som involverat flera framstående politiker och företagsledare, flera skickligt genomförda finansiella operationer som i ett fall ledde till två afrikanska staters nationella konkurs. Nu visste i alla fall jag vem som låg bakom det. Det som dock intresserade mig mest var hans hälsa.
Jag firade med att köpa en ny stass i svart läder och ett par likaledes svarta solglasögon. För en gångs skull möttes jag av uppskattande blickar när jag gjorde entré på Taxi Bar. Vanligtvis brukade ingen se åt mig, mer än en smula hånfullt, och det var precis så jag ville ha det. Utom idag. Idag ville jag synas. Inte för att svart läder direkt var någon bristvara på Taxi Bar men jag var inte beredd att sätta på mig någon märklig utstyrsel från någon kult-designer som ändå var ute veckan därpå.
Kim hoppade på mig innan jag ens hade tagit två steg in på Baren.
"Vad jobbade Mimmi med på sistone?" frågade han burdust utan att ens notera mina nya kläder.
"Hur skulle jag veta det?" frågade jag oskuldsfullt.
"Ni pratade igår."
"Kim, Mimmi är en av de bästa i en tuff bransch. Hon skulle aldrig berätta någonting om något för någon som mig. Dessutom är jag inte intresserad av sånt där datatjafs."
"Du kanske borde bli. Mimmi hittades med halsen avskuren imorse."
Jag stirrade chockad på honom utan att kunna få fram ett ord.
"Men Patrik då?" fick jag till slut fram.
Patrik hade Mimmi plockat upp ur rännstenen och gjort till sin förtrogne, livvakt, sekreterare och allt-i-allo.
"De sköt honom, men halvmissade. Han verkade fått för sig att David Torn låg bakom, så han gick bärsärkagång i Tornet, eller försökte åtminstone. Du kan förställa dig hur det slutade."
"På bårhuset," sa jag tyst.
Kim nickade sakta. Han reste sig och kom tillbaka med ett stort glas vodka som han satt i min hand. Jag svepte det. I ögonvrån såg jag att Jacob kom in.
Jag vände bort huvudet.
"Jag vill gå hem," pep jag ynkligt.
"Jag följer dig," sa Kim, på ovanligt chevalereskt humör, och började gå mot ut gången. Jag tog honom i armen.
"Köksvägen," väste jag, fortfarande med huvudet nedböjt.
Han tittade häpet på mig.
Kökspersonalen hejade glatt medan vi trasslade oss ut genom det minimala, överfulla och överhettade köket.
"Kim, jag vill nog gå hem själv," sa jag när vi kom ut i den smala och stinkande gränden.
Han såg på mig med en blandning av förvåning, nyfikenhet och sorg.
"Fan vet vad du håller på med - men lycka till! Han suckade. "Och för allt i världen, blanda inte in mig."
Ståldörren gick i lås bakom mig med klangen av en sprucken malmklocka. Fukten hade ritat rostmönster på den militärgrå matta ytan. Jag tog tre kliv över till mitt stora arbetsbord och rafsade åt mig Mimmis disketter, förde över allt annat på kodade disketter och kortslöt dataanläggningen. Med en känsla som gränsade till panisk förtjusning såg jag den snabba blåvita blixten mellan elkablarna som slutade med ett dovt POFF inne i centralenheten.
Jag slängde ner lite kläder i en väska och letade rätt på min antika pistol med tre kulor kvar, som låg gömd längst in i garderoben under en hög med årsgammal smutstvätt. Även om pistolen kanske inte skulle vara till mycket nytta, kändes det i alla fall tryggt med dess tyngd i fickan.
Jag sprang ner den långa och vindlande trappan till källaren och fortsatte halvspringande genom de pisstinkande underjordiska gångarna för att komma ut i nästa kvarter. Det kändes som jag deltog i en synnerligen dålig amerikansk B-deckare.
Två dagar måste jag hålla mig gömd, sedan var det min födelsedag.
I sakta mak, för att inte dra till mig uppmärksamhet, promenerade jag till växlingskontoret några kvarter bort och tog ut en förmögenhet. Jag ville inte ta risken att någon kunde spåra mig genom American Express-kortet. Sedan försvann jag. Hur hade jag lärt mig i Amatördetektivens Handbok.
Dagen därpå befann jag mig i stadens, säkert landets, värsta område. Inte ens säkerhetstrupperna gick in där i fullt dagsljus. Det passade mig perfekt.
Medan jag letade efter en telefon betraktade jag omgivningarna fascinerat. Detta var mitt första besök - som jag innerligt hoppades även skulle bli mitt sista. Jag fnissade, Trakten som Gud glömde hade blivit en perfekt titel om någon av någon outgrundlig anledning skulle få för sig att göra en film om eländet. Människoliknande klädbylten belamrade gatorna, levande eller döda hade jag ingen aning om. De enda myndighetspersoner som oantastade kunde röra sig i området var de som plockade upp liken. Eldar uppgjorda i rostiga bensinfat lyste upp den grå dagern. Få hus hade några fönster kvar. De gapande hålen var här och var över-täckta med plast, kartonger och träbitar, allt som överhuvudtaget gick att komma över. Små fladdrande ljus skymtade ibland långt inne i de mörka hålen. Ute på gatan var stanken minst sagt olidlig. Jag tittade ner på mina stövlar som senast igår hade sett relativt nya ut. Efter att ha klivit omkring i sörja upp till fotknölarna var de en sorglig påminnelse om sitt forna jag.
Efter tre vandaliserade telefonautomater började jag tröttna. En livsmedelsaffär blev min räddning. Den såg från utsidan mer ut som ett fort: Ointaglig. Grönskimrande pansarglas prytt med kulhål täcktes av stålgaller och elektrifierad ståltråd. Jag ringde på klockan utanför dörren och blev insläppt i ett litet rum. Jag fick visa upp legitimation och bevisa att jag hade pengar. Den antika pistolen var jag tvungen att lägga i ett speciellt litet fack. Några otåliga minuter tickade förbi medan mitt identitetskort kontrollerades, Mitt var grönt, och falskt, en gåva från Kim.
"Hej, pappa."
"Hmm, hej."
Den vanliga översvallande faderliga entusiasmen.
"Det är min födelsedag i morgon, om du inte hade glömt det."
"Det hade jag faktiskt. Jag har annat att tänka på. Dessutom, jag har sagt att du inte får ringa mig på kontoret och speciellt inte på den här linjen."
"Du var inte hemma."
Han suckade tungt i andra ändan av linjen.
"Vad vill du?"
"Det är min födelsedag i morgon. Vi brukar äta middag då."
"Jag har ett viktigt affärsmöte i morgon kväll."
Samma lögn han körde med varje år. Han kunde åtminstone anstränga sig för att hitta på något originellare.
"Vi har ett kontrakt, pappa. Vi vill väl inte att vår lilla hemlighet toppar löpsedlarna i morgon?"
Det blev alldeles tyst, inte ens det minsta lilla andetag hördes i andra änden av telefonlinjen.
"Dessutom kan vi äta middag efter ditt möte. Jag vill absolut inte förstöra några viktiga affärer för dig, pappsen lilla," fortsatte jag med len röst.
"Alright, klockan åtta om det ska vara nödvändigt."
Han slängde på luren och jag log brett.
Med en känsla av befrielse steg jag ut på gatan och tog ett djup andetag - som jag ögonblickligen fick ångra. Jag höll på att kvävas. Små moln av kravallgas drev söligt förbi. Efter en hostattack som lämnade mig med en värkande hals och rinnande ögon gick jag för att leta efter traktens specialitet: Kropps- och själsförstörande utrustning, det vill säga vapen och droger.
Jag visades in i vardagsrummet av den alltid lika tystlåtne japanske betjänten. Pappa stod med ryggen åt mig och låtsades betrakta de virvlande molnen nedanför honom. Det syntes att han var arg. Axlarna var uppskjutna och hårt spända.
"Hej, pappa," sa jag sött.
Han grymtade något ohörbart till svar.
"Hur står det till," frågade jag med min vanliga prata-med-pappa-ton av falsk vänlighet. "Ska du inte gratulera mig på födelsedagen?"
Han vände sig mot mig. Han var illröd i ansiktet och såg ut att få en hjärtattack vilken sekund som helst. Instinktivt kramade jag hårdare om min nya pistol som låg i fickan på den bylsiga jackan.
"Jag har fått reda på att Adam har haft ett förhållande," skrek han.
"Det är väl normalt. Han är en vuxen man," sa jag lätt.
"Med en av mina flickor! Ingen rör mina flickor utan min tillåtelse! Min egen gudson, min arvtagare har svikit mig. Jag kan inte lita på någon. Jag är omgiven av förrädare!"
Jag blev helt ställd inför detta utbrott av shakespearska kvaliteter från min annars så iskalle far. Det fick mig först att gapa och sedan raskt marschera fram och trycka ner honom i soffan.
"Vad har Adam sagt då?" frågade jag med den lugnaste röst jag förmådde uppbringa.
Han fnös.
"Han förnekar det förstås. Säger att han har blivit luras. Som om jag skulle tro på det! Jag har filmer, vittnesmål, allt!" skrek han triumferande.
Jag sände en varm tanke till Lia som med ens var mer berömd än hon kunde ana. På sätt och vis tyckte jag nästan lite synd om stackars intrigante Adam som fallit på eget grepp, med viss hjälp från min enkla person och pappas pengar måste medges, men tänker man med fel kroppsdelar får man skylla sig själv.
"Vad har du gjort åt saken?" frågade jag med likgiltig ton.
Pappa bekräftade vad jag redan visste.
"Jag har skickat tillbaka honom dit han kom ifrån. Jag tänker inte nära en förädare. Och han ska inte inbilla sig att han får ärva något efter mig!"
Jag dolde mitt leende samtidigt som betjänten diskret meddelande att middagen var serverad. Käre Adam satt nu i en förmögen förort och undrade vad som egentligen hade hänt. Och där skulle han få stanna.
Som vanligt åt vi hummer som min fars kock av någon anledning hade fått för sig att jag gillade. Skaldjur hade aldrig hört till mina större förtjusningar, men det var åtminstone en omväxling till skräpmaten jag annars brukade livnära mig på. Omtanken var dessutom lite rörande, kocken var nog den ende i det här huset som hade ett uns av varmare känslor gentemot mig.
Diskret kom den mycket diskrete betjänten och viskade i min fars öra. Han ursäktade sig nonchalant. Efter en hastig blick över axeln knäckte jag försiktigt ampullen över pappas mat och lät plasthöljet virvla bort i vinden och över terrassräcket. Jag gillade verkligen terrassen. Det var som att flyga. Våningen låg högst upp i skyskrapan, över molngränsen. Nedanför bredde staden ut sig, helt osynlig. Här uppe var det som att bo i ett eget litet kungarike där solen alltid sken. Jag hade inte sett solen på precis ett år, inte sedan jag var hos min far sist. Staden, den var ständigt täckt av de grå molnen.
Far kom tillbaka ut på terrassen.
"Jag visste inte vad du ville ha i födelsedagspresent, så jag fyllde på ditt konto."
"Tack," sa jag väluppfostrat och hoppades att mitt förakt inte sken igenom.
"Vad gör du nu för tiden," frågade han för att ha något att säga. "Har du inga planer, inga idéer?"
"Jo, men jag vill helst inte prata om dem."
"Du har inga alltså. Sitter fortfarande och hänger på den där ligistbaren. Felet med dig är att du aldrig har förstått av livet handlar om: Makt." Hans genomträngande blick borrade sig in i mig. "Makt över liv och död. Makt att manipulera människor precis dit man vill utan att de ens inser att de blivit manipulerade. Makt att ändra historiens gång." Han skrattade otäckt.
"Varför har du inte tagit livet av mig än i så fall? Jag måste utgöra ett hot mot dig?"
Han såg föraktfullt road ut.
"Därför att du är en totalt oambitiös och harmlös dagdrivare. Du har inte en chans mot mig. Dessutom," fortsatte han eftertänksamt, "är du faktiskt min enda levande avkomma. Efter ett ordentligt bad kan du alltid bli nyttig som gallionsfigur. Det enda jag inte begriper är att du inte har ärvt en enda av mina egenskaper."
Vi försjönk i tystnad. Jag tittade på molnen. Ett klirr avbröt mina tankar. Pappa låg ihopsjunken över bordet med ansiktet i desserten. Hans kropp skakades av konvulsioner. Belåten såg jag på. När kroppen till sist låg stilla kände jag på pulsen. Ingenting. Jag gick in i vardagsrummet och beredde mig på årets Oscars-nominering. Jag skrek.
Medan läkarna försökte med meningslösa återupplivnings-försök och tjänarna kacklade på, stod jag lutad mot terrassräcket och betraktade molnen. Plötsligt slog det mig att jag inte var deprimerad längre. Tvärtom var jag på väg i en tripp mot paradiset. Jag log, sträckte på mig och gick in i vardagsrummet för att ta Tornet i besittning.
